Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 1

De fridlöse på Java. Af MHöåry. (Forts. fr. föreg. N:r.) Olyckligtvis hade jag inga vapen . . hvartill skulle jag begagna vapen under mitt nuvarande lefnadssätt, då det för öfrigt är mig likgiltigt, om jag dör under likes hand eller vilddjurens klor? .... Bantam har något förfärligt i sinnet, sade jag för mig sjelf . . Jag kunde visserligen väckt allarm, men jag kände Bantam och var öfvertygad, att han för en sådan händelse träffat försvarsanstalter och utan tvifvel hade andra välbeväpnade skurkar i grannskapet . . . Att tillgripa en sådan utväg, hade varit att offra mitt lif, utan att rädda ... — Paul, låt mig andas ut, afbröt honom Aurore: detta ögonblick är förfärligare än . . det andra. På ett tecken af grefvinnan fortfor Paul: — Hvad jag sett, öfvertygade mig, att den underjordiska hålan skulle bli den egentliga skådeplatsen för brottet. Jag fattades af en ingifvelse ofvanifrån, döljer mig derinne och blir ett osynligt vittne till uppträdet. Jag väntade bakom en pelare, såsom ljungelden i molnet, för att i rätta ögonblicket nedslå på dämonen .. Jag blef ett verktyg i Guds hand för er räddning. — Och nu vill ni lemna mig! ropade Aurore med sammanknäppta händer. — Min pligt är uppfylld; jag återvänder till ödemarken. — Nej, sade Aurore och reste sig upp, stolt som