Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1856, sida 3

Med anledning häraf hördes öfveruppsyningsmar allgren vid tullverket samt tullvaktmästarne Törnvviat, Ahlstedt och Olsson, som intygade, att de vid pisitationen å skeppet Aurora, vid dess ankomst hit, vå det noggrannaste undersökt proviantrummet, der tvenne brödbingar funnos, af hvilka den ena varit tom, men den andra innehållit brödsäckar, som upplyftades från stället, så att bottnen i bingen varit åtkomlig för undersökning, hvarest man blott påträffade några toma buteljer. Tilläggande tulltjenstemännen att luckorna till skottet och durken på vanligt sätt blifvit förseglade med snöre och sigiller. Fastän konstapeln Anderssons uppgifter sålunda visade sig påtagligen vara osanna, derom han också erinrades, fortsatte han likväl härdnackadt att vidhälla sin förra utsago, slutande med det befängda påståendet att sockerpåsarne icke legat under brödsäckarne, såsom han förut uppgifvit, utan i desamma. Tulltjenstemännen, härom tillfrågade, försäkrade att de med spjut undersökt brödsäkarne, af hvilka några tillochmed blifvit öppnade, hvarför det vore omöjligt att några sockerpåsar kunnat finnas deruti, utan att desamma blifvit bemärkta. Man måste tillstå, att konstapeln Andersson arbetade så att säga med händer och fötter för att blifva kamrat med Fahrlund, Lundberg och Hultin. Mot sjöman Carlsson, som under hela ransakningen låtit påskina serdeles oskuld, och jemväl haft de förenämnda stränga påståendena mot polisen, förekommo mot slutet af undersökningen besvärande omständigheter om delaktighet i tjufkomplotten, i så måtto, att han befunnits samtidigt med stöldens upptäckande hafva innehaft ej så obetydligt socker, af samma sort som det stulna, hvilket socker han dels försålt och dels i all hast låtit undanskaffa, i följd hvaraf poliskammaren förklarade honom skyldig att göra Fahrlund, Lundberg och Hultin sällskap till stadshäktet. Slutligen yttrade åklagaren det han i målets närvarande skick ansåg sig böra yrka häkte å konstapeln Andersson, som nödvändigt velat vara egare till tjufgodset, utan att han kunnat i minsta mån styrka att han detsamma lagligen åtkommit. Men nu blef det annat ljud i skällan, ty Andersson återkallade allt hvad han förut meddelat, sägande sig hvarken ha köpt något socker i Batavia eller hit medfört något sådant å Aurora, följaktligen hade han icke heller kunnat lemna några sockerpåsar till de häktade. Historien derom hade han hopspunnit för att hjelpa Fahrlund utur den klämma han iråkat, dertill Andersson blifvit narrad af dennes vänner. Medgifvande Andersson äfven, att han sett de häktade taga påsar med socker från fartyget, men han visste icke hvarifrån påsarne kommit. Efter denna förklaring frånträdde åklagaren påståendet om häktning å Andersson. Målet remitterades. Poliskonstaplarne Andersson och Söderström ha af poliskammaren erhållit belöning i penningar för upptäckten af denna stöld.