Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1856, sida 2

handen .. dess långa stålklinga sänktes tvärsigenom banditen och fastnaglade honom vid golfvet. Aurore, hvars Händer ännu voro bundna, hade sjunkit på knä inför den oväntade räddaren, som hon trodde vara en Guds engel. — Det är jag, Aurore, det är jag, sade Paul; — jag skall straxt förklara allt. Han afskar de band, som fängslade Auroras nakna armar. I öfvermättet af sina känslor ville Aurore omfamna sin räddare, men Paul vände sig bort och sade: — Fru grefvinna, vi hafva icke ett ögonbliek att förlora . . Följ mig! Beväpnad med Bantams dolk gick Paul fram till klippdörren och lyssnade. Han tecknade med handen, att Aurore skulle följa, men han vände sig icke om. Derefter banade han försigtigt en väg genom busksnären, upprepade gång efter annan med handen bakom sig, samma tecken, och stannade slutligen, när han efter en besvärlig marsch hunnit ned till slätten åt hafssidan till. — Här kunna vi invänta soluppgången, sade han till sin följeslagerska, utan att ännu fästa sin blick på henne; — när dagen väl kommit, behöfva vi ej frukta de begge andre bofvarne. — Men, i himlens namn! utbrast Aurore, som i sin öfversvallande tacksamhetskänsla icke ens erinrade sig, att hon befann sig i samma lätta och oordnade nattdrägt, i hvilken hon blifvit gripen och bortförd af den malajske sjöröfvaren; — förklara mig detta underverk. min gode Paul! — Det är ej något underverk, svarade ynglingen, betraktande himmelen; — men denna stund är ej egvad för ord , . Låt mig tiga och bedja Gud!