Dina rop kunna ej höras af någon dödlig ... Men nu ... nn vill jag se ditt ansigte i hela dess skönhet. Han borttog kafveln, satte sig midtemot Aurore och betraktade henne med dystert flammande blickar. — Jag måste ha brefvet ... jag måste det, sade han med dof röst; — jag bjuder dig lifvet nu för sista gången . . . Tigern har fört gazellen till sin kula ... det är skönt att släcka sin blodtörst ... reta mig icke! jag har en hämnd i sinnet — en försärligare än någonjmenniska hittills kunnatuppfinna . . dina lockar, som släpa i stoftet, skola resa sig på ditt hufvud, om jag talar ... hatet och kärleken hafva förenat sig . . . Jag frågar dig ännu för sista gången, du sköna, förbannade slafvinna: vill du lyda mig? — Döda mig! svarade Aurore. Den indiske demonens blodsprängda ögon rullade vildt i sina hålor . . han upphäfde ett skri, liknande lejonets rytande, och rusade med dolken3i hand mot sitt offer. I samma ögonblick tycktes en af det underjordiska templets pelare öppna sig; en högvext gestalt störtade mot Bantam, medan denne ännu var på tre stegs afstånd från Aurore, kastade honom med ett väldig! slag till marken, tryckte sitt knä mot hans bröst och höll med ohetvinglig kraft banditens händer, son släppt sitt vapen. — Aurore! ropade räddaren; — tag med tändern: upp dolken och sätt den i min lediga hand . . der andra är mig tillräcklig att hålla fast odjuret. Bantam sprattlade som pantern i en snara, mel motståndaren, som tyngde på hans bröst och höl häns armar likasom i ett skrufstäd, gjorde honon flykten omöjlig. Dolken sattes snart i den ledig: