Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1856, sida 1

mer fröjda sig åt din äsyn, utom jag, din herre. För mig skall du lefva, du stolta slafvinna! endast mitt öga skall beundra din skönhet, endast mitt öra lyssna till din gråt, din klagan. Men om du tvingar mig att gifva luft åt mitt hat, ve dig då! Då skall jag i ditt blod förvärfva lugn åt mitt lif och döda dig med denna dolk, för att aldrig älska mera. Aurore reste sig till hälften upp, såsom för att trotsa det vapen, Bantam svängde i sin hand. — Hör vidare, Aurore, fortfor sjöröfvaren; — här är en papperslapp och ett blystift. Jag skall lossa dina händer, och derefter skrifver du till Davidson ett bref i följande ordalag: Den förfärliga olycka, som öfvergätt ert hus, nödgar mig att lemna er, utan att säga farväl. Jag vill lindra smärtan af en skiljsmässa i ett sådant ögonblick som detta. I en framtid — en ljusare framtid — skola vi återse hvarandra. Jag har heliga pligter att uppfylla. Må Gud beskydda er! Och derunder tecknar du ditt namn. Aurore gjorde en beslutsam vägrande åtbörd. — Vägrar du? röt Bantam ... men se dig då omkring! du befinner dig ej mer i dina furstliga palatser, der de stoltaste hofmän täflade om att kyssa dina sandaler, då du simmade bland perlor och korall . . Betrakta dessa väggar! Du är i Dödens palats. Här äro tvänne dämoner, en som älskar dig, en annan, som hatar dig . . Vill du lyda? Aurore gjorde ingen rörelse. Man skulle trott sig se en af dessa sublima martyrer för kristendomen, hvilka, innestängda på arenan och begapade af en nyfiken känslolös menniskohop, lugnt afvaktade lejonet eller tigern, för att dö och återvakna till det rätta lifvet. — Du befinner dig i jordens inelfvor . . . i hjertat af ett berg, omgifvet af Javas ödemarker . ...