Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1856, sida 1

—— ————777— en sockel, från hvilken en lykta kastade ett blekt sken öfver den hemska omgifningen. Bantam — läsaren har utan tvifvel igenkännt mannen på hans gerningar — Bantam sade till sina begge medbrottslingar: — J ären nu öfverflödiga. Gån härifrän. Ovestein och Davidsons Nalaj, hvars biträde Bantam köpt med guld, bugade sig och lemnade det underjordiska templet. Bantam lade armarne i kors öfver sitt nakna bronsfärgade bröst och sade med djefvulskt hån i sin röst till den bundna qvinnan: — Nu, slafvinna, har du en herre . . . nu tillhör du mig. Ä Aurore kunde blott svara med en blick, men om ljungelden kunnat slungats från ett qvinligt öga, skulle den hafva dödat Bantam på stället. — Jo, jo, fortfor banditen, — jag märker, att du är lika stolt ännu som fordom, men du är för skön, för att ej älska lifvet, och denna underjordiska boning skall bli din graf, om du vägrar att göra hvad jag nu befaller. Aurore höjde sitt skåna, af mörka lockar kringsvallade hufvud och gjorde en vägrande åtbörd, innan befallningen ännu hunnit gifvas. — Hör mig, fortfor Bantam; — ingen makt i himmelen och på jorden kan rycka dig undan min vrede eller min kärlek. Jag på samma gång hatar och tillbeder dig och vill hellre se dig död och begrafven i denna klippa, än se dig såsom en annans maka eller älskarinna. Det påstås, att de äro svartsjuka, de som nu ryta i djupet af skogen, men tigrarne äro endast randiga lam mot mig: svartsjukan i mitt bröst är som elden i en vulkan. Jag är svartsjuk på allt, som är i ditt grannskap, om också blott ett träd, en blomma. Derför skall ingen varelse