Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1856, sida 1

— ——— 2—— — — nom nummereringen af styckena, kan läraren med lätthet efter behag indela den i flera lärokurser, så att den första för nybörjaren lemnar en kort och lättfattlig öfversigt af det hela, och de öfriga, allt efter lärjungens framsteg, till kännedom af dess mera speciella delar. Satsläran innehåller på 16 sidor en fullständig sammanfattning af Svedboms, och hvad som i det sednare förtjenstfulla arbetet ej kunnat klart uppfattas af den icke vetenskapligt bildade, såsom adverbialbestämningarne, isynnerhet de till sättet och orsaken, är här fullständigt utveckladt och förtydligadt. Ett ovärderligt bihang till satsläran utgöra de i slutet af språkläran, efter deras förhållande i satsen eller såsom safsdelar, fullständigt ordnade partiklarne. Hr M. har något litet afvikit från hr Svedbom i fråga om satsens hufvuddelar. När den sednare bestämmer deras antal till två, subjekt och predikat, men delar predikatet i kopula (satsband) och predikativ (det utsagda), bestämmer hr M. satsens hufvuddelar till tre, subjekt, kopula och predikat, så att kop. utgör en sjelfständig satsdel för sig. Den öppna kop., som i Svedb. består af ett hjelpverk, utgöres här af det eller de hjelpverk, hvilka stå såsom hjelpverk i en sats. Den bundna kop. utgöres af den vocalförändring ett verb undergår eller af den ändelse det erhåller under böjningen från sin imperativa form (såsom stamform). Vi våga påstå, att denna lilla förändring af det annars hopsnärjda predikatet, gör det för uppfattningen redigare, icke blott hvad den öppna kop. angår, utan äfven den bundna, enär, såsom förut är nämndt, hr M. gifvit verbet en stamform, neml. dess enklaste form, imperat. sing., från hvilken, så snart lärjungen känner den, det blir honom lätt att särskilja den bundna kopulan. När hittills utgifna läroböcker i svenska språket egentligen utgjort en afskrift af sina föregångare, har hr M. vid förf. af sin formlära följt en sjelfständig, förenklad plan, som är en frukt af hans erfarenhet under en mångårig lärareverksamhet. Denna förenkling gäller isynnerhet verberna, som här erhålla endast tvenne konjugationer, en stark (äldre) och en svag (yngre). Till den starka konj. höra de verber, som få vocalförändring och till den svaga de, som erhålla ändelsen de eller te i imperf. indicat. Härefter följer i alfabetisk ordning först de oregelbundna och derefter de starka verberna i thema och sist hjelpverbernas konjugation. Den omsorg hr M. nedlagt vid sitt arbete, skall, såsom vi våga tro, med tacksamhet erkännas af hvarje lärare, som känt behofvet af en god lärobok i vårt modersmål, och som lerföre säkert med tillfredsställelse mottager lensamma. —l—t—g.