Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1856, sida 1

B, enligt principen för folkskolans elitafdelning, undervisningen i de högre läroämnena sker muntligt, ha de språkläror, som utarbetats för folkskolorna, varit öfverflödiga, I emedan de, såsom afsedda till läxläsning för I barnen, för läraren varit otillräckliga, enär j denne bör inhemta grammatiken grundligt, för att, vid den muntliga undervisningen, hafva sitt ämne klart för sig sjelf, hvarförutan det aldrig med lätthet och tydlighet kan meddelas. De språkläror återigen, som utarbetats för de lärda skolorna, ha, så vidt de kommit till vår kännedom, ej afhjelpt denna brist, eller varit ens lämpliga för sin bestämmelse. Satsläran, uppställd efter Svedboms, har visserligen haft den förtjensten, att genom ett sammandrag göra dennes system lätt öfverskådligt, men hvad hr S., såsom förut är nämndt, lemnat något oklart, har äfven här förblifvit det. Dessutom, när i de lärda skolorna, der läxläsningen bör gå i bredd med lärarens muntliga förklaringar, språkläran, som sättes i hand på den 8å h-ärige gossen, bör, genom att kunna indelas i kurser, samt genom korta och bestämda satser till läxläsning, vara lämpad för såväl barnets som ynglingens ålder, ha de språkläror, som begagnats, i stället varit. uppfyllda af vidlyftiga räsonnemanger, lämpade till läsning endast för den redan gramatikaliskt kunnige ynglingen eller mannen, men alldeles olämpliga för barnet. Vi känna lärare, som af hela grammatiken ej kunnat gifva mera än deklinationerna och konjugationerna till öfverläsning, då han måst genom blott muntlig undervisning göra lärjungarne bekanta med spräklärans öfriga innehåll, emedan det visat sig, att huru mycket den 910-årige gossen bråkat sitt minne med de obegripliga läxorna, har hans arbete varit otruktbart, enär de långa räsonnerande styckena varit för vidlyftiga tll minnesläxor och för svårfattliga att begripas, då deremot korta och bestämda satser, som lätt fastna i minnet, kunnat genom uppgifter till öfning, jemte förklaring å lärarens sida, af lärjungen lätt uppfattas. Det olämpliga häri framstår tydligt, när man betänker, huru nödvändigt det är för den lärjunge, som ämnar gå längre i studier, att mera aktivt medverka till gin undervisning, samt genom läxläsning göra sig förtrolig med boken och vänja sig till sjelfstudium, hvilket allt den korta lärotiden ej tillåter folkskolans elever. Det är med anledning af dessa brister och svårigheter vi med tillfredsställelse anmäla en lärobok i svenska språket, som torde afhjelpa det länge kända behofvet. Denna lärobok är den osvannämnda: Svensk Spräklära af C. J. Meijerberg. Hvad som genast faller i ögonen vid denna boks öppnande, är den typografiska uppställningen; dels de olika stilarne, dels det systematiska placerandet af språklärans hufvudklasser med dess underordnade delar. Grammatiken utgör ett abstrakt studium, som af barnet kräfver ett visst skarpsinne, för att klart särskilja dess delar och former, samt i redig ordning sammanbinda dem till ett helt. Derför utgör en redig uppställning af spräkläran en hufvudsak, hvars vigt ej kan förnekas af någon, som medgifver, att åskådning underlättar minnet och uppiattningsförmågan. hvarigenom det abstrakta, för barnet svärsattliga, får, så att säga, en konkret gestalt. Den vigtiga saken, att ej innehålla långa, för barnet svårfattliga räsonnemanger, utan korta, men tydliga och fullständiga satser, som alla kunna gifvas till läxläsning, är här iakttagen. Genom denna rigtiga plan vid författandet i har hr M:s språklära, ehuru till omfånget ej större än sina öfriga kolleger, blifvit rikare ( ch fullständigare till innehållet än desse. Gebetäcka väggarne i halföns temnaleratar mon Iln.