Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1856, sida 2

IIIGUII CuTOPEISK KOHBTESS, CltC1 u1IIIIIM 1I1I)11911 som den, hvilken ägde rum i Wien 1815. Wienerbladet Ostd. Post vill veta, att österrikiska regeringen ämnar föreslå förbundsförsamlingen att den tillegnar sig fredspreliminärerna, för att derigenom möjliggöra Tysklands deltagande i fredskongressen. För vår del tror vi icke synnerligen derpå, att Österrike har något allvar med att rädda sin gamle rivals rang och anseende inom det europeiska statsförbundet. Är imellertid Österrike verkligen så ädelmodigt, att det försöker att häfda Preussens ära och åt det bibehålla dess ställning som stormakt — ett ädelmod, som visserligen kunde vara beräknadt och derför sannolikt, enär det innebure en icke ringa förödmjukelse för den makt, till hvars fördel det användes — så är dock ringa utsigt för att dess bemödanden skola krönas med framgång. En ganska märklig förändring har inträdt i den engelska pressens ton och hållning. Nyss så krigisk och misstrogen emot fredsförhoppningar börjar den nu öfvergå på andra bogen. Times icke mindre än de andra stora Londonerbladen hafva nu svängt om och uppstämt en ganska fredlig ton. Man antog äfven, att engelska parlamentet, som skulle öppnas d. 31 Jan., komme att låna sitt understöd åt fredsverket. Följande diplomater uppgifvas skola representera de olika makterna på kongressen i Paris: Walewski och Bourqueney för Frankrike; Clarendon och Cowley för England; Buol och Hubner för Österrike; Mehemed-DjemelBey (turkiskt sändebud i Paris) och Fuad eller Reschid Pascha för Turkiet; Orloff och Baunnow för Ryssland. Hamburgertidningarne hafva följande depescher från London: D. 31 Januari: I dag öppnade drottningen parlamentet med följande throntal: Mylords och Gentlemen! Sedan slutet af senaste riksmötet hafva de allierades vapen tillkämpat sig en stor och vigtig framgång; Rysslands väldiga bålverk vid svarta hafvet, Sebastopol, har fallit för de allierade härarnes ihärdiga ståndaktighet och heroiska tapperhet. Rustningarne till lands och sjös hafva begripligtvis tagit min oaflåtliga uppmärksamhet i anspråk. Men under det jag å ena sidan var besluten att ej underlåta några ansträngningar, för att gifva krigsföretagen nästa år behörigt eftertryck, har jag å andra sidan aktat för min pligt att icke afvisa anbud, hvilka kunde gifva en grundad utsigt till en varaktig och ärofull fred. När derför nyligen kejsaren af Osterrike erbjöd mig och min höge bundsförvandt Fransmännernes kejsare att använda sina goda tjenster (good offices) hos ryska kejsaren och bemöda sig att tillvägabringa en fredlig lösniug af de emellan de krigförande makterna bestående stridigheterna, har jag i förbindelse med mina allierade samtyckt till att antaga detta anbud. Och jag har den tillfredsställelgen att kunna meddela er att man åsämjats om vissa vilkor, hvilka, såsom jag hoppas, skola tjena till grundval för ett allmänt fredsfördrag. Förhandlingarne beträffande ett dylikt fördrag skola innan kort öppnas i Paris. vvid dessa förhandlingar skall jag icke lemna ur sigte de syften, för hvilkas skull kriget företagits, och jag anser det för min pligt att på intet vis försumma rustningarne till lands och sjös, ända tills en fred ernåtts, som tilldsställer alla rättmätiga anspråk. khuru kriget, i hvilket jag är invecklad, framkallats genom händelser i södra Europa, har jag icke afvändt min uppmärksamhet från förhållandena i norra Europa, och i förening med Fransmännens kejsare med Sverges och Norges konung afslutat ett fördrag, hvilket stipulerar förpligtelser i afseende på dessa länders försvar och har den bestämmelsen att äfven i denna del af Europa betrygga jemnvigten emellan palsfnsC Jag har vidare afslutåt en vänskahs-, sjöfartsoch handels-allians med republiken Chile. Begge fördragen skola ofördröjligen blifva er förelagda. Den öfriga delen af throntalet rör Englands inre angelägenheter. London den 31 Januari, på aftonen. Under loppet af adressdebatten uti öfverhuset, förklarade utrikesministern lord Clarendon, att Fransmännens kejsare är stämd för freden och att engelska regeringen delar hans fredliga tänkesätt, ehuru den anser för nödvändigt att fortsätta rustningarna. Grefve Derby kritiserade underhandlingarne. I underhuset yttrade Disraeli sin glädje öfver fredsförhoppningarne och lofvade regeringen onnositionens understöd för det fall, att