Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1856, sida 2

— Men hvar är Simming? sade han hastigt; — jag har icke sett Simming. Den stackars gossen måtte väl ej ha råkat ut för någon olycka, han också! — IIan är nyfiken, liksom alla andra af hans ålder, svarade Ovestein med osäker röst; — han har väl velat se eldsvådan på närmare häll .. Var icke rädd för hans skull! Vanligen tillbringar han sina nätter i ett träd, som en fägel. — IIuru vet ni det? frågade Davidson. — Åh ... han har berättat det sjelf . . . Ni vet, att barn äro pratsamma och gerna skryta med, att de äro orädda . . . Det händer ibland, att jag talar med honom om hans slägt . . . Vet ni, herr Davidson, om de fridlöse äro långt ifrån Kalima? — Det är en sak, som jag icke känner, svarade Davidson; — för öfrigt är den mig likgiltig, och jag förstår ej, hvarför ni frågar härom i detta ögonblick ... Ni tyckes vara trött, Ovestein; era tankar äro icke riktigt klara. Ursäkta, att jag uppehållit er .. Jag är färdig, om ni behagar visa mig till mitt rum. — Slafvarne äro dernere i flygelbyggnaden, sade Ovestein; — jag skall befalla dem stänga portarne, så snart jag anvisat er er anspråkslösa sängkammare. Aurore befann sig ensam i sin kammare. Trött och utmattad sökte hon glömska och vederqvickelse i hvilans armar och somnade, utan attana någon fara. Forts.)