Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1856, sida 2

den allmänna förvirringen bemärkte man ej hans besynnerliga uppförande. Midnattstiden var nu inne. Davidson omfamnade sina systrar och sade med öm röst: — Varen vid godt mod! Med arbete återvinna vi snart, hvad vi förlorat. Endast vi sjelfva hysa mod och förtröstan, är vär framtid ej mörk. Derefter vände han sig till Ovestein, som tycktes ur stånd att bära sin smärta ... han fruktade redan i andanom, att Bantam ej skulle finna sig beläten med hans sätt att gå denne tillhanda. — Min käre granne, sade han, — vill du iordningställa en hängmatta åt mina stackars fruntimmer? — Hvad! En hängmatta! upprepade Ovestein; — vi ha, Gudilof, något bättre att bjuda dem ... Såsnart damerna behaga draga sig tillbaka, skall min hustru visa dem till våra gästrum. Augusta och Maria följde sin värdinna, och på ett tecken af fru Ovestein lemnade äfven Aurore salen, sedan hon tryckt Davidsons hand. Aurore fördes till den förut omtalade, på Bantams befallning iordningställda kammaren i jordvåningen. Åt de båda systrarne deremot anvisades ett rum i öfre våningen. Då Ovestein befann sig ensam med Davidson, sade han: — Du får åtnöja dig, min vän, med hvad huset förmår: min hustru har iordningställt en tältsäng åt dig i rummet, bredvid dina systrars kammare. Endast en tunn brädvägg skiljer er åt: du kan höra deras röst och spräka med dem, om du behagar. Jag önskade, att vi kunde erbjuda er flera beqvämligheter, men det lilla, vi ha, lemna vi er af godt hjerta. Davidson tackade sin värd med en hyertlig blick.