Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1856, sida 1

tarno o (efter pehor äfven hjehinnorna) talgljus utgöra belysningen, tre violiner bilda orkestern, och parterrens bänkar som oftast brista under åskådarnes tyngd, o. s. v. Ptetersburgertidningarne innehålla en officiell berättelse om operationerna under Omer Paschas återtåg från Kutais till Redut-Kale (enligt en sednare telegrafdepesch skola hans förtrupper vändt om och ånyo anryckt mot förstnämnda stad). Från den 18 till den 24 December — heter det i denna berättelse — fortforo turkiska trupperna att draga sig tillbaka mot Redut-Kale; deras af sex bataljoner bestående arridregarde innehade en ställning i Choloni; de öfriga afdelningarne voro echelonsvis uppställda i Nadschischevi (under Osman Pascha), vid klostret Chopi (under Matschavariani Pascha) i Chorgi (under Madschar Pascha), samt i Redut-Kale. Äfven byn Sugdidi hölls ännu besatt af en afdelning Turkar. I allmänhet drogo sig Turkarne mycket långsamt och med stor försigtighet tillbaka; hvarje echelon uppkastade skansar framför de ställningar, den intog. Den 22 December — heter det vidare i den ryska berättelsen — anryckte Turkarne med en betydlig massa reguliert infanteri mot våra (ryska) förposter, som stodo söder om byn Chorgi på höjderna Lonueri och Ralienori. Fänriken furst Nestor Zareteli, som hade besatt nämnda by med Ratschinskyska druschinen, förstärktes med en druschin frivilliga och en afdelning af general Bragation-Muchranskys trupper, samt fann sig härigenom i stånd att tvinga Turkarne inskränka sitt anfall till en gevärseld, som fortfor till aftonskymningen, hvarefter Turkarne återvände till sitt läger. Följande dagen, den 23 December, föreföll på samma ställe en allvarsammare fäktning, i hvilken Ryssarne synas fått stryk. Turkarne voro äfven denna gång de angripande och hade en skarpskyttbataljon, 6 liniebataljoner och 4 bergkanoner i elden. Turkiska förpostkedjan framryckte till den af Ryssarne besatta byn Chorgi, stucko de yttersta husen i brand och utdrefvo Ryssarne. Desse återkommo emellertid med betydliga förstärkningar och tvungo de turkiska skarpskyttarne draga sig tillbaka på sin hufvudstyrka. Turkarne återvände, angrepo byn gång efter annan med bajonetten, men Ryssarne tillbakavisade anfallen och behöllo sig i sin position, tilldess — efter ordalydelsen i ryske berättelsen — öfverbefälhafvaren furst Sscherwaschidse fann, att några af hans afdelningar hade en ofördelaktig position i klyftorna och derför befallde dem draga sig tillbaka uppför höjden; Turkarne, som höllo detta för ett allmänt återtåg, framryckte, för att förfölja dem, men råkade dervid ut för en häftig gevärseld och sågo sig tvungne att afstå från vidare framträngande. De återvände derefter till sitt läger, och våra förposter intogo sin förra ställning. Ryssarne angifva sin förlust mycket lågt, nämligen till 33 döda och sårade, bland hvilka fyra officerare och en kosack (sannolikt den gamle bekante). Turkarne, som måst operera på en högst ogynnsam terräng, hade deremot, efter Ryssarnes påstående, lidit en rätt betydlig förlust; bland andra hade deras ryktbare hjelte Iskender Pascha blifvit farligt sårad. Den dagorder, i hvilken furst Gortschakoit tagit farväl af den af honom hitintills kommenderade sydoch Krimarmeen, har följande lydelse: Hufvudqvarteret Baktschiserai den 31 December 1855 (12 Januari 1856). Då jag nu på allerhögsta befallning begifver mig till en ny bestämmelse, tager jag härmed farvä af eder, tappre kamrater. Åt min värdige efterträdare öfverlemnar jag en stridsvan armk, en armå som varit Zarens och fäderneslandets fröjd och stöd. — —— A 0 so a 0