Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1856, sida 1

— Davidsons tro på ditt giftermål, men, ser du, jag tror icke på det, jag. Jag är din herre och du min slaf. Du har ingenting, som är ditt eget, icke ens din hustru. Ovestein stödde sig mot väggen och sammanknäppte händerna i en bedjande ställning. — Var lugn, jag vill ej beröfva dig din gudinna, utan endast påminna dig, att du beror af mig, att ditt öde är i mina händer, och att du måste tjena mig till sista blodsdroppan. Ovestein, som fruktat för sin äktenskapliga lycka, lugnade sig och upprepade med fast röst: — Jag skall tjena er till sista blodsdroppan. — Godt, Ovestein. Jag kommer klockan elfva i qväll, och du ensam skall mottaga mig. Ovestein lemnade värdshuset. — Får jag behålla min egendom och min hustru, mumlade han, — så må Turbry fordra hvad som helst af min tacksamhet. Jag skall göra, hvad han behagar. Bantam visade sig på öfverenskommen tid och befallde Ovestein taga ett bloss och visa honom husets jordvåning. Ovestein lydde. Bantam betraktade allt med yttersta noggrannhet, pröfvade murarnes tjocklek, undersökte fönstren och dörrarnes hakar och lås, och sedan denna förrättning var slutad, sade han, i det han stannade i en liten kammare, som låg ensam längst bort i ett galleri: — Du skall af dethär rummet göra en liten nätt reserv-sängkammar. Möbler finner du uppe på vinden. I andra ändan af dethär galleriet inrättar du en annan liten kammare, men utan några beqvämligheter. Du tair bort den regel, som invändigt Stänger detta fönster och sätter in den på det sättet,