Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1856, sida 1

UTTCNUIIUSTUL!Gll. Corts. fr. n:o 29.) Det är således genom denna freds uppskjutande, och icke genom Carl XII:s krig, som Sverge nödgades nedstiga från en mägtig stat till en magt af andra ordningen. Alla de Sverges olyckor, alla de förödmjukelser, med hvars skuld man velat belasta Carl XII:s minne, måste ligga på en helt annans skuldra, nemligen det Hessenska partiets. All den vansinnighet, man understundom velat fästa vid denne laga konung, är icke annat än en slöja, som man velat kasta öfver detta partis förräderi mot fäderneslandet 1). Freden med Danmark slöts under engelska regeringens bemedling. Deruti afstod Sverge för första g gången tulikriheten i Öresund. Det är svårt att veta, hvarföre Danmark afstod ifrån de tyska provinser som det fråntagit Sverge, jemte Marstrand, som ligger så väl till för Norge, och som de tagit genom svenska kommendantens förräderi, eller feghet, — hvarpå tyvärr svenska historien lemnar icke så få exempel, — och i det stället tvang Sverge att afstå ifrån den i alla tider detsamma tillerkända tullfriheten i Öresund. Detta måste egentligen tillskrifvas dels den usla regering, som då beherrskade vårt land, dels triumfen för Danmark, att göra sin stolta, nu nedböjda medtäflare skattskyldig under sig, såsom romrarne när de tvungo sina stoltaste fiender att krypa under ett ok. Så uppkom Sverges skyldighet att erlägga tull för fartyg, som förbiseglade dess egna stränder, — närmare den svenska än den danska stranden — och stryka segel. Sedermera har Sverge haft fyra krig, och gjort fyra freder med Danmark, åren 1744, 1788, 1809 och 1814. Vid ingen af de första frederne väckte Sverge frågan om Öresundstullens upphäfvande. Fråga var derom i Kiel: men Rysslands, Englands och Österrikes hemliga stämplingar tvingade k. Carl Johan att inom 24 timmar efter ankomsten af en kurir från England afsluta freden, på de vilkor som redan voro af Danmark medgifna 2). År 1826 träffades en ömsesidig öfverenskommelse rörande Öresundstullen emellan Sverge, Danmark och England. Tarifen har sedermera blifvit reviderad för svenska tullen år 1851; och 20 procents nedsättning derå begynte d. 15 Juli 1852. Andra stater hafva i senare tider börjat vara betänkte på att undandraga sig denna tull Först Preussen, hvars anspråk afstannat, och nu sist Nordamerikas fristat, som hos Danmark uppsagt den konvention emel1) Huru hårdt och orättvist detta förf:ns omdöme är, visas till fullo af G. Malmströms nyligen utkomna arbete rörande denna del af Sverges Histor ria. Red. af H. 2) Vice talmannen hr Halling yttrar i Borgaret. d. 26 Juli 1851: Jag är i tillfälle att upplysa hurusom k. Carl Johan vid ett sammanträde under 1840 —1841 års riksdag till riksståndens talmän och vice talmän, då underrättelse lemnades om fortgången af påstående underhandlingar, till reglering af Öresundstullen, ganska tydligt lät förstå, att han vid fredsslutet 1814 mycket vil ihågkom äfven denna Sverges vigtiga angelägenhet, men ej ansåg sig den kunna genomdrifva, emedan den politiska ställningen då var sådan, att förhoppning saknades att på Danmarks bekostnad bereda Sverge en slik ytterligare fördel. Huru dermed tillgick visas på det tydligaste uti hr Bergman-Schinkels minnen, 7:de delen, hvaraf man ser den nedriga och ränkfulla politik af Ryssland, Österrike och England 3), hvilka, brytande alla löften och alla förbindelser, tvingade k. Carl Johan att så påskynda fredens undertecknande, att han måste öfvergifva frågan om Sverges frikännande från Öresundstullen, hvilket han bestimdt hade ämnat att påyrka. 3) Samma Minnen ådagalägga, att det var Carl Johans egen lindrigast sagdt tvetydiga politik, som tvang honom att påskynda freden i Kiel på nära nog hvilka vilkor som heldst. Red. af H. T. ee ——— Or — RRENO EEE