segrade den danska, anförd af kon. Öhristian jelt, år 1644-vid Colberger Heyde, samt mder Wrangel och Ankarhjelm vid Laaand, slutades kriget genom freden i Brömsebro år 1645, då Sverge för sig och sina röfrade provinser tillerkändes tullfrihet uti Öresund för alla slags varor Cs om det tillförene alltid egt.. Bruz. hist. s. 256). Häraf synes att Danmark, äfven när det egde båda stränderne af Öresund, aldrig traktatmessigt påyrkat rätt att upptaga tull af svenska skepp i Öresund, ehuru det måste medgifvas, att såsom vi redan nämnt, under denna tid Sverge enligt statsrättliga grunder varit lika skyldigt att betala denna tull, som alla andra nationer. Sannolikt var ock, att sådane regenter, som Sverge ägde under denna tid, skulle hafva lika starkt protesterat emot ett sådant underdånighetstecken; som de protesterade emot blott tre kronors insättande i danska vapnet, för hvilken sak så många krig fördes, och mycket blod flöt. Genom Roeskilder-freden 1658 kom Skåne, Halland och Blekinge under Sverge, som då hade, enligt statsrätten, kunnat fordra samma I rätt aft af andra nationer uppbära tull i ÖOresund som Danmark. Men Carl X fordrade icke detta, utan åtnöjde sig med samma förhållande som varit förut, neml. blott sjelfva tullfriheten för Sverges egna fartyg. Detta varade till år 1720. Efter Carl XII:s död år 1718 bemägtigade sig ett parti regerings-tömmarne, hvilket under den allmänna villervallan endast sökte egna fördelar, och tillfredsställde egna passioner af hämd och ärelystnad. I stället för att rådda Sverige utur det djupa elände, hvaruti ett samtidigt med Ryssland, England, Polen, Preussen och Danmark fördt krig hade störtåt det, nedtryckte detta parti sitt land ännu djupare deruti. Det aldraförmänligaste fredsslut var redan före k. Carls död uppgjordt emellan Ryssland och Sverige, som endast väntade Regeringarnes ratifikationer, och hvarigenom Sverige skulle återfått Finnland och Riga, erhållit Rysslands kraftfulla medverkan att eröfra Norrige såsom ersättning för de länder Ryssland erhöll, samt allt möjligt understöd emot de magter, som anfallit Sverige med krig. Svenska Regeringen hade då icke behöft mer än ratificera denna traktat, för att göra Sverige politiskt nästan lika mägtigt, som det var förut. Långt ifrån att göra detta, långt ifrån att På ett så enkelt sätt rädda sitt arma fosterland, afbröt Svenska regeringen alla underhandlingar med Ryssland, och i stället började dylika med England. Denna omkastning i Sveriges politik föranledde alla de härjningar af svenska kusten, som Ryssland företog under åren 1719, 20 och 21, och som onödigtvis gjorde Sverige mera ondt an Carl XII:s krig, hvilka fördes i fremmande länder och på deras bekostnad. Deremot skyndade denna för Sverige olycksdigra Regering att släta fred med de andra föga farliga magterne; med England den 9 Nov. 1719, med Danmark den 10 Sept. 1721. Med Ryssland slöts icke förr fred än den 10 Sept. 1721, 3 år efter Carls död. Derigenom att man sist slöt fred med Ryssland, förlorade Sverige Bremen, Verden, Hinterpommern, och eröfringen af Norrige, hvilket icke hade skett, om Sverige slutit först fred med Ryssland: SHORE