Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1856, sida 1

— Det måste vara ett bedrönigt lif, anmärkte Malajen. — Jag lefver såsom många andra, fortfor Ovestein; — det vill säga: jag lefver alls icke . . . men eftersom ni är nog god att intressera er för mig, torde ni kanske bidraga till min lycka med ett litet ficklån ... Låna mig en piaster! — Hvad skall ni göra med en piaster, Ovestein? — Jag kan på den lefva minst åtta dagar. — Och sedan? — Sedan? . . . . Sedan ger jag mig ut och fiskar snäckor: det är min födkrok. — År den födkroken indrägtig och nöjsam? — Nog ger den mig åtminstone tillräckligt att dricka . . . hafsvatten, välförståendes. Jag måste dyka som en lom, sönderrifva mina händer, steka mig i solskenet, bara för att förtjena några eländiga maldiviska kiselstenar — ett löjligt mynt, som alldeles icke förnöjer ögat som silfverpengarnes — Han är minsann inte dum, den Ovestein! ropade Malajen skrattande; — jag har verkligen lust att göra en menniska lycklig. — Gif då mig företrädet! sade Holländaren och skrattade i kapp med Bantam. — Men, sade Bantam allvarsamt; — förtjenar ni att vara lycklig, herr Ovestein? — Jag har lidit och varit olycklig alltifrån vaggan, herr Turbry. — Åh, någon gång har ni väl händelsevis träffat på lyckan under er långa lefnadsbana?, — Aldrig, her Turbry ... just som jag skulle ordna mina små affärer i Malabar, kom den fördömda polisen, som alltid hindrar menniskor från att bli lyckliga, just då de äro på väg att bli det — den fördömda polisen kom för att lägga vantarne på mig,