Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1856, sida 1

OresundstullenRörande detta för Sverige vigtiga ämne har biskopen C. A. Agardh på förhand lemnat Wermlandstidningen del af en uppsats, som kommer att ingå i nästa häfte af biskopens statistik, hvilken uppsats vi här taga oss friheten återgifva. Den lyder sålunda: För att begripa möjligheten af den i visst hänseende förödmjukande beskattning, som Sverige, — ägande den ena stranden af Oresund, — underkastat sig att erlägga till Danmark, som äger den andra, för hvarje fartyg, som passerar Öresund, antingen till eller ifrån Kattegatt och Östersjön, måste man fästa uppmärksamheten dels på Svenskarnes lika väl kända som begagnade eftergifvenhet i alla politiska frågor, dels på Danska regeringens i alla tider visade klokhet och finhet. Man må betrakta nästan hvilka freder och negociationer som heldst, som Sverige, äfven efter de mest lysande bragder, ingått, — med undantag af Carl X:s, — så skall man finna, att de Svenska underhandlarne dervid alltid låtit lura sig; och att Svenska regeringen har låtit nöja sig dermed. Utan denna karakteristiska eftergifvenhet, skulle det ej låta förklarå sig, att Sverige utan knot, ja utan tecken till missnöje, i så lång tid fördragit att dess skepp betala tull för genomfarten af ett sund, hvartill Sverige eger den ena stranden. Sverige kunde fordra, att icke blott hafva sina egna skepp fria derför, utan äfven att efter all statsrätt Sverige borde dela med Danmark den tull detta rike uppbär af andra staters skepp. Men detta har varit så långt ifrån Sveriges eftergifna politiska system, att till och med. Carl X, då han kunde af Danmark fordra allt, icke ens satte i fråga, att dela tullen med Danmark. Det är ett bevis till, att Sverige alltid förstått kriget bättre än freden. Enligt statsrätten anses en stat besitta det nästgränsande hafvet så långt det kan räcka med sina kanoner. Deraf följer otvifvelaktigt, att båda stränderne gemensamt besitta Öresund och således äfven segelfarten derå, emedan kulorne från Helsingörs kanoner hafva slagit ned vid Skånska kusten, och Helsingborgs kanoner skulle, hoppas vi, räcka så långt som Helsingörs. Danmark har således svårt att vid de underhandlingar, hvartill Danmark nu (Okt. 18355) inbjudit de handlande makterne, åberopa statsrätten, utan att i och med detsamma erkänna Sveriges rätt att uppbära hälften af tullen. Vi hafva icke heller sett att Danmark någonsin betjenat sig af denna grund för att för öfriga nationer bevisa sin rätt till tull i Öresund. Hade Danmark gjort detta, om Sverige och Danmark förenat sig uti den fordran, att tull skulle erläggas till dem båda, så hade svårligen de öfrige handosant pts TESEN n fTrä0—0 —