Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1856, sida 1

— — Paul. Dit? tillhör de menniskor, som efter behag kunna tända och släcka sina lidelser och göra med sitt hjerta hvad de vilja. Men jag är tyvärr af annan beskaffenhet. -Jag skulle ej kunna se grefve Despremonts i ansigtet och är tillochmed svartsjuk på honom för det förflutna . . . Emellertid förmår jag icke utveckla detta tillräckligt klart för dig, och du torde väl ändå aldrig förstå mig. — Deruti har du rätt, sade Vandrusen. — Jag högaktar och värderar grefve Despremonts, fortfor Paul, — men skulle ej uthärda att se hans lycka ... — Riktigt nog begriper jag ingenting af allt detder, inföll Vandrusen med ett lätt ironiskt uttryck i sin röst. Paul var alltför ifrig, för att märka detta. Han tillade: — Men huru är det möjligt, att menniskor ej begripa en så enkel sak! Jag deremot tycker mig, likt den helige Laurentius, stekas lefvande, då jag bara tänker på att se grefve Despremonts ansigte mot ansigte . . Det skall icke heller ske: jag skall aldrig se honom . ... : Paul tystnade, och Vandrusen såg tårar i hans ögon. Den hederlige Holländaren skakade medlidsamt på hufvudet och sade efter en stunds tystnad: — Emellertid kan du ej undgå att träffa honom .. — Honom, Despremonts? Aldrig, aldrig! ropade — Men, såsnart han blir fri, inföll Vandrusen lifligt, — säsnart han blir fri, kommer han utan tvifvel: hit och helsar på oss: det är hans skyldighet. Hvem vet? Kanske grefve Despremonts bosätter sig