Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1856, sida 1

ne kamrater. Bli vi öfverraskade, äro vi icke de starkaste. Nybyggarne följde Strimms räd ocn begåfvo sig genast på väg till nybygget. Paul försonade sig med lifvet, då han omkring sig säg så mänga vänner, som hans död skulle smärtat. Sjelfmordet är höjden af förtviflad egoism. Huru mången brottsling, som lägger hand på sig sjelf, är förvissad, att ingen på jorden älskar honom? Emellertid var hans glädje konstlad. medan de andre fröjdade sig af hela sitt hjerta, och Vandrusen, som misstänkte, att mötet med elefanten i Dödsdalen var något helt annat än en tillfällig händelse under en lustvandring, tog Paul afsides och uppmanade Paul, i kraft af sin vänskap och sin egenskap af nybyggets föreståndare, att aflägga en uppriktig bekännelse. Paul kunde hvarken ljuga eller emotstå denna vänliga uppmaning; han tillstod allt, och Vandrusen begagnade sig af ögonblicket, för att förmå Paul aflagga en helig ed; som han sjelf förestafvade denne .. Paul svor vid sin mors minne att hädanefter låta lif och död bero af den Allsmäkfiges vilja. Men sedan Paul gjort denna eftergift åt vänskapen, framställde äfven han i sin ordning en fordran. — Min vän Vandrusen, sade han i en obeskrifligt sorgsen ton, — jag samtycker att lefva, emedan jag har ett stort brott att försona mot Gud och mina följeslagare i ödemarken . . men jag skall aldrig mer visa mig för Surcouf, som jag bedragit, eller för grefve Raymond ... Det vore mig omöjligt att uthärda deras blickar . . jag skulle dö af blygsel vid deras fötter. — Detder är barnslig svaghet, inföll Vandrusen.