Min käre Impresario, svarade hon honom, det är med sådana ting som med politiken: man måste ställa sig i spetsen för rörelsen eller också gå under deri. (Penelope.) Landsflykting och kejsare. I Chambers Journal lästes för någon tid sedan under denna rubrik följande: Voltaire låter Candide under sitt vistande i Venedig deltaga i en middag, der alla gästerna till hans stora förvåning af sina betjenter tilltalas med ordet Sire?. Mot den sjette och sista gästen nyttjas dock en ton, som något skiljer sig ifrån den, hvari de öfriga tilltalas, och till honom säger betjenten: Det är visst och sannt, Sire, att Ers Majestät icke får kredit längre och icke jag heller; både ni och jag kunna med temlig säkerhet räkna på att bli bysatta i qväll. Jag får lof att vara betänkt på min egen säkerhet; — farväl, Sire! Det var vid karnavalstiden, och det låg sålundå för Candide nära att tro, det de sex gästerna vid bordet blott roade sig med att spela en roll. Mina herrar, — sade han. — detta förefaller mig som ett besynnerligt skämt! Aren ni verkligen kungar allibop. En af gästerna svarade allvarligt: Jag skämtar icke; mitt namn är Achmed III. Jag har varit storsultan i flera år; jag afsatte min bror och har sjelf blifvit afsatt af min brorson. Den andre inföll: mitt namn är Ivan; jag var alla Ryssars sjelfbeherrskare, men blef afsatt i vaggan. Den tredje: Jag är Carl Edvard, konung af England. Den fjerde: Jag är konung af Polen. Den femte: Jag är också konung af Polen. Den sjette och siste sade: Jag är icke någon så stor man, som ni, mina herrar; men ändock har jag varit kung lika väl som någon annan. Jag är Theodor von Neuhof; jag har varit vald konung af Corsica; man kallade mig Ers Majestät, nu vill man knappast kalla mig helt simpelt herre. I våra dagar, då så många konungar och furstar fått stiga ned ifrån sin höjd, skulle en sådan samling af afsatta monarker eller pretendenter till kronor icke åstadkomma så mycken förvåning som hos Can. dide för hundra år sedan. Det är till och med icke länge sedan en lika märkvärdig grupp af aspiranter efter kronor och spiror visade sig för de beundrande blickarne hos en Brittisk publik på ett sätt, egnadt att fördunkla den, i hvars sällskap Voltaire införde Candide. Men hvem var Kung Theodor i den gruppen? Vi skola straxt få veta det. Den ifrågavarande händelsen tilldrog sig vid en representation på S:t James theater någon dag i Juni månad 1847. Från parketten till raderna, från raderna till galleriet var huset packadt med åskådare. Moderna och lyxen hade uppbjudit alla sina tillgångar, och det hela erbjöd ett skådespel, hvars make man sällan får se. Drottningen och Prins Albert sutto i kongl. logen. Bredvid dem satt Hertigen af Nemours, — den tiden icke en landsflykting, som åt den utländska gästfrihetens bittert smakande bröd, utan son åt en regerande konung, den blifvande regenten i ett stort rike och en med förekommande artighet mottagen gäst vid Brittiska hofvet. Bredvid denna loge blef likväl uppträdet mindre smickrande för theorien om konungarnes gudomliga rätt. På ena sidan satt Hertigen af Braunschweig med sina diamanter och sitt smink, en landsflykting från das grosse Vaterland likasom från sitt eget lilla hertigdöme; på den andra midt emot honom syntes Grefve Montemolin, pretendenten till Spaniens thron. På första logeraden satt, undanskymd af draperiet och sjelf svept i olyckans skuggor, den afsatte brodren till Don Pedro — Don Miguel sjelf, och man saknade blott en Kung Theodor, för att få allt fullständigt. En hvar gjorde sina anmärkningar öfver det besynnerliga sammanträffande, som fört så många thronpretendenter tillhopa på ett ställe; man tänkte på all tings föränderlighet, då plötsligt Ludvig Napoleon inträdde på orchesterplatsen. Situationen var slående. Det fanns ingenting somjikunde förminska effekten deraf, ty ridån var ännu nere; en hvar öfverlemnade sig åt de tankar, hvartill detta skådespel naturenligt måste gifva upphof. Det löjliga i uppträdet senterades af alla de närrarande; man drog allmänt på munnen, till och med i den kongliga logen. Blotta namnet Ludvig Napoleon tycktes rättfärdiga ett leende, — ett leende åt dåraktigheten hos hjelten af Strassburg och Boulogne. Ludvig Napoleon kunde lätt fatta anledningen till all denna munterhet. Han kastade en kall och stolt blick på kongliga logen, der Hertigen af Nemour, sonen till Fransmännens Konnng, satt och med ett leende betraktade den olycklige aspiranten till sin fars thron; derefter steg han upp från sin plats och satte sig ned till venster om theatern, midt framför kongliga logen och så, att de der sittande personernas blickar skulle falla direkt på honom. Hurudana voro hans känslor i detta ögonblick? Nu, då vi känna mannen, kunna vi åtminstone föreställa oss något af det qval, som måste hafva hemsökt hans hjerta, då han på detta sätt blef föremålet för allmänt åtlöje af en stor menniskomassa. — då han med förakt betraktades af sin lycklige medtäflare, och sjelfva den furstinna, i hvars land han lefde som flykting, log åt honom. Vi kunna göra oss någon föreställning om de dystra tankar, de mörka föreställningar, som vid detta tillfälle torde hafva tvingat sig på landsflyktingen på King Street, — numera Fransmännens Kejsare och Drottning Victorias firade gäst. (Sn.-P.) SER —— DIET AGN HEN ITE TE APA — Anmälde resande d. I Februari. BLOMS HOTEL. Landtbrukaren J. H. Edbäck från Kållandsö, herrar G. F. Trancus och J. G. F. Thoren från Strömstad, löjtnant G. F. Belfrage från Bohuslän, kapten Ferdinand Westfelt från Lidköping, garfvarne A. Bruno och C. Flohere fr Alingg