ditintills obekant kapitel om deras vanor, har min berättelse visserligen rönt misstroende af Paris snusförnuftige herrar talgox-jägare, men på samma gång erhållit den mest slående bekräftelse af Madras, Ceylons och Capstadens naturforskare, hvilket uppmuntrar mig att fortsätta. Elefanten, som i rätt många hänseenden är öfverlägsen menniskan, lät ej, såsom denna så ofta gör, hänföra sig af första intrycket. Min lukt plär vara ofelbar, men kan dock förleda mig till misstag, tänkte kolossen; jag bör derför ännu engång undersöka förhållandet och långsamt inandas de misstänkta ångor, som tyckas förkunna mig närvaron af dolda lurande fiender. Paul betraktade kolossen, men förstod ingenting af den förändring, han varseblifvit hos denne. Vänskapsbetygelserna hade upphört; elefantens små ögon sköto oroliga blixtar, och hans djupa andedrag liknade det dofva bruset af en fjällbäck i en berggrotta. En besynnerlig, men ickedestomindre vanlig förändring hade försiggått inom Pauls själ. Han hade förgatit sin sjelfmordsplan, sin omöjliga kärlek, sin fega flykt från Breton, medan han nu såsom underordnad skådespelare deltog i detta rörande naturdrama, som erinrade honom om skapelsens första dagar. Han förlikte sig åter med tanken på lifvet och fann nu serskilt behag uti att söka lösa den gåta, som framställdes för honom genom det förståndiga djuret, hvilket i alla sina rörelser synbarligen följde, icke tillfälliga nycker, utan en hemlig tanke, alstrad i dess väldiga hjerna. Elefanten hade nu hunnit bilda sig en bestämd öfvertygelse och tviflade icke mer. De aflägsna dunster, som vinden medförde, härledde sig ej från bo