Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1856, sida 3

1848. Kom så året fyrtiåtta, Litet blodigt här och der; Packets skrik förutan måtta Gjorde furstarne besvär. Skämtet kunde blifva farligt, Och det var det ren, gunäs. Det var bäst att fara varligt, Till en början blott — förstås. Löften slösas utan like Och processen blef ej lång. Ryssland, Preussen, Österrike Frålsa verlden än en gång! Hur det gick — det kan man tänka, Då det gällde folkens rätt. Tusen bajonetter blänka, Tusen eder brytas lätt. Våldets blodbestänkta fester Firas på Neapels torg, Medan påfven och hans prester Dra om själarne försorg. Öfver Mailands hufvud glöder Hämndens eld, och allt förtär. För ett lönnmord Ungern blöder, Tysklands hopp besviket är. Dock hvem vågar sig beklaga Öfrver furstars gäckeri? Konsten att i stort bedraga Ar ju blott — diplomati. IS53—1855. Friheten var jordad redan — Så man trodde — Hennes bo Skulle skiftas blott, och sedan Skulle verlden nog få ro. Skada dock! hur gisslet hviner, Hur hon blöder, friheten, Dör hon icke: — på ruiner Hennes ande går igen. Folken ren på bokslut ropa, Ack, ty trots de gode män Var den arma Europa Kommen på balans igen. Saken stod en stund och vägde, Men då Rysslands fräcka hån Öfvervigten nästan ägde, Kom en ny Napoleon. Med sitt ärfda mod i hågen Väckte han en somnad verld, Då han kastade på vågen Galliens segerrika svärd. Korsikanerns örnar flyga ter öfver jordens rund, Och i sina kryphål smyga Dvärgarne igen på stund. Nog vi ana hvad som våller Rädslan i så månget land, Zevs har stigit upp och håller skans viggar i sin hand. På orubblig grund sig höjer Hans olymp. Hör vid hans fjät Jorden darrar, ty han röjer Folkens höga majestät. Är hans spira ej symbolen Af den unga tidens makt? Se, Italien, Ungern, Polen, På hans minsta vink ge akt. Emot barbarit han sänder Sina vapen oförskräckt. lands haf, Bosforens stränder Vittna om den strid, han väckt. Jagad i sitt eget näste, Ligger hydran sårad, sjuk; Och på despotismens fäste Svajar tricolorens duk. Nattens uggla fåfängt lurar, För att släcka dagens ljus; Hennes bo — de gråa murar — Hafva störtat hop till grus. Från det tunga qvalmet andas Europas folk på nytt. Och en klarnad morgon randas Öfver dimmorna, som flytt. Fö 1 1