Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1856, sida 2

Vandrusen, som hade ett varmt hjerta men trög tankegång, kom först framemot morgonen att ana verkliga förhållandet. Han stampade i marken, slog sig för pannan och utbrast: — Nu minns jag, att vår vän Paul var mycket blek och mycket besynnerlig, då han talade med mig i går afton! och som jag nu erinrar mig, frågade han mig mycket noga angående Dödsdalen ... Ja, ja, nu är jag på spåren . . Det var djup förtviflan i hans ansigte . . jag trodde, det var trötthet, jag ... Han har bedragit mig. Skyndom, mina vänner . . hitåt, åt öster! Alla nybyggarne skyndade efter Vandrusen. Solen gick upp, men skuggorna rufvade ännu öfver Dödsdalens djupa klyftor. Paul vaknade och såg sig omkring med häpna blickar. Hade han vaknat i en annan verld, eller befann han sig ännu i denna? Hans tanke var ännu ej tillräckligt morgnad, för att lösa detta mörka problem. Sömnen, den himmelska tjenstvillige läkaren, hade äterskänkt något lugn åt den själssjuke ynglingen, och morgonens friska balsamiska vindar smekte hans panna som en öm moders, en osynlig väns hand, Han erinrade sig då de tusen historier, infödingarne visste att berätta om Boon-upasträdet, och kom efter åtskilliga funderingar till följande slutsats: — Det är kanske med det här trädet som med hålan i Bec de VAigle hemma i La Ciotat. Det påstås, att hvar och en, som tittar ned i henne, blir galen. Men jag har sett många göra det, och sjelf har jag också gjort det, men vi ha alla fått behålla vårt förstånd ändå ). ) Infödingarne på Sundaöarne tro ännu, och för