Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1856, sida 1

han blott af höflighet lyssnade till Vandrusen och skyndade sig att få slut på samtalet. Han föregaf trötthet till följe af dagens ansträngningar, tryckte Vandrusens hand och sade: — jag vill lägga mig och sofva ett par timmar under dessa träd. Vi återse hvarandra! Vandrusen misstänkte ingenting: Pauls förevändning var så naturlig. En vandt öra skulle upptäckt ett besynnerligt uttryck i Pauls röst; men Vandrusen var ännu alltför ung, för att ha förvärfvat den iakttagelseförmåga, som verldserfarenheten skänker hörseln och blicken. När Paul befann sig ensam, började han vandra fram och tillbaka med hastiga steg, slog sig för pannan och bröstet och anklagade sig högt för feghet och förräderi mot Surcouf. Hans samvete kunde ej förlika sig med tanken på ett sjelsmord, men genom ett af dessa falska resonnemanger, hvartill menniskor, hvilkas uppfostran blifvit försummad, ofta göra sig skyldiga, trodde han sig ha funnit en utväg, genom hvilken han kunde lyda sin förtviflans demon, utan att bryta mot sitt samvete och sin pligt såsom kristen. Han följde Vandrusens anvisning och gick med snabba och säkra steg till den hemska trakt, som på Java bär namnet Dödsdalen. Solen sjönk under horizonten, när den olycklige ynglingen uppnått målet för sin vandring. Dalen, som äfven vid dagsljus har ett dystert utseende, låg nu svept i en mörk skymning, värdig dess namn. Så långt den sträckte sig, kunde man ej upptäcka något spår af vextlighet eller odling. Tvenne grå och nakna bergåsar lupo på ömse sidor om densamma ned mot hafvet; här och der forsade i dess skrefvor små fjellbäckar, uppblandade med svart slagg, lemningar af de Javanesiska vulkanernas la