Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1856, sida 1

lyste matt öfver bergens nakna toppar. Den hemska natur, som omgaf Paul var ej en sådan, som hviskar tröst till förtviflade bjertan. Den förfärliga skillnaden mellan minnena af det förflutna och det nuvarande ögonblicket dref med oemotståndlig makt den olycklige ynglingen att fullborda sin afsigt. Hans inbillningskraft målade för honom en herrlig afton, då stjernornas strålar lekte bland Kalimas palmer och glittrade på den lilla heliga vikens klara vågor . . då himmelen glänste af guld och azur, och allt log i kärlekens hänryckande skimmer. Och medan hans fantasi sysselsatte sig med dessa bilder, irrade hans blickar kring den ödsliga sorgklädda nejden, den tysta dalen, som liknade ingängen till helvetet, och stadnade slutligen på dödsträdet, som förekom honom såsom en schavott, upprest för rymmaren och offret för en brottslig lidelse. Ett minne hejdade ännu Paul, då han närmade sig dödsträdet; det var minnet af hemorten och dess lilla kyrka, dit han som ett lyckligt barn så många gånger vandrat med sina ömma föräldrar . . men denna ljufva bild utplånades hastigt af en infernalisk syn, som hans inbillningskraft gycklade för honom. Grefve Despremonts återvändande i triumf från Timor till Kalima .. hvilken gladje, hvilka fastligheter på det holländska plantaget! . . hvilken framtid af sällhet för de unga makarne! ... — Välsignad vare du, min räddare! ropade han till trädet. Du skall söfva mig i den eviga hvilan och på samma gång straffa min omanliga svaghet, min skymfliga feghet, min vansinniga kärlek! Tårar brände hans kinder, och ett våld:amt feberanfall utsläckte den sista gnistan af hans lörnuft. Han kastade sig ned på klippan vid foten af Döds