Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1856, sida 2

Korrespondens från Göteborg. Friskytten innehåller följande lediga och hyggliga bref från Göteborg, dat. d. 19 Jan. 1856: Jag erinrar mig ännu så väl den sista lilla sexan på Phoenix, der några glada vänner sammanträffat med mig aftonen före min afresa från Stockholm. Nu kommer bror — he — att må som perla i gull sade vännen 8. ironiskt. Och då sedan H., den muntergöken, sjöng sin afskedssång till mig samt deri uppdrog en teckning af det lif, som väntade mig i den stenrika elfstaden — hu, då blef jag sannerligen en smula modfälld. Men hvad tyckes? Jag har under mitt vistande här funnit, att det icke allenast låter sig lefva, utan dertill låter sig rätt godt lefva här i Göteborg. Nog är det sannt, att affärerna här företrädesvis skötas, men huru förvånas häröfver, då frågan är om Sverges, ja Skandinaviens förnämsta handelsstad! Då det ju för öfrigt är en känd sanning atthandeln utgör en stats pulsåder, så kan fosterlandsvännen icke annat än glädja sig öfver, att de kärl, som tillföra pulsådern dess lifsblod, och på hvilka således hela samhällskroppens välbefinnande i så väsentlig måhn beror, äro så solida och friska, som här är fallet... Mera sannspådd var vännen H. i afseende på Göteborgs lejon, du vet; — — dock, inga personligheter. Något, som verkligen gör en godt i själen att bevittna, är den ypperliga kommunalanda, som här i Göteborg är rådande. Så snart fråga är om stadens bästa, sky Göteborgarne hvarken uppoffring af möda eller penningar. En Stockholmsbo faller. sannerligen i häpnad öfver den endrägt, sow i detta afseende råder, den lätthet, hvarmed allt det der genomföres. Mera härom en annan gång. — Äfven den enskilda företagsamheten bidrager rikligen till stadens förskönande. Nya superba hus — nej små palatser uppväxa nästan månadtligen; med ett ord: allt utvisar att Göteborg har att emotse en vacker sramtid. Ehuuru, såsom jag ofvan nämnde, affärerna i främsta rummet skötas, försummas dock icke det högre ljuset. I detta afseende har Göteborg inträdt på en väg, som lofvar godt för framtiden. Hvad som här tillgjorts är väl ännu såder temligen nytt, ligger ännu så till sägandes i sin linda, men lemnar just derför ett så godt rum åt glada förhoppningar. Huru mycket angenämare — åtminstone i mitt tycke — är icke våren än sommaren; ligger I det icke ett djupt, ett stort intresse uti att dag för dag, timma för timma följa den fortgående utvecklingen, att se knoppar, blad, blommor och slutligen sjelfva frukten efterI hand framträda? . . Men vi komma ju ifrån vårt ämne!