Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1856, sida 2

Paul fattade Raymonds hand, förde honom afsides och sade med hemlighetsfull uppsyn: — Surcouf väntar er icke. Det är jag sjelf, som ämnar bedja er om en tjenst. Ni är så god, så ädel .. ni emottog er vän med glädjetårar . . jag vågar hoppas, att ni ej skall afslå min bön. — Tala, gode Paul, och jag svär, att hvad du än begär, skall jag ej svara nej. Paul berättade nu hela historien om grefve Despremonts och Aurore, samt tillade derefter. — Jag kan ej åtaga mig detta uppdrag. Det är mig omöjligt .. omöjligt! : Och han grät tårar af förtviflan. — Om Surcouf, fortfor han, — befaller mig att störta mig i hafvets djup, för: att der söka Indiens vackraste snäcka, skulle jag lyda; befallde han mig ensam eröfra Timor, skulle jag dö men lyda. Men att befria grefve Despremonts ur sin fångenskap, omöjligt! Jag har ej så stark dygd. Jag är en stackare, en usling, en rymmare ... Äfven grefve Raymond de Clavieres älskade Aurore, men han var en bland de sällsynta hjeltemodiga karakterer, som alltid äro färdige till sublima uppoffringar. — Trösta dig, mitt barn, sade han till Paul, — du älskar Aurore, och jag uppfattar fullkomligt din sinnesstämning. Hvad du ej vill eller kan göra, åtager jag mig. Han lemnade Paul, återvände till nybyggarne och sade till dem: — Nina vänner, jag har fått mig ett stort, ett vigtigt uppdrag: att befria grefve Despremonts ur sjöröfvarehänder. Ingen minut är attförlora . . Jag afreser nu genast. . : Då han steg i slupen, tillade han, pekande på Breton: