Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1856, sida 2

bönföllo om hans beskydd. De förstodo väl att urskilja kaptenen från den öfriga besättningen, ty Surcouf bar blå tröja med guldepåletter. De stackars flickorna kunde således ej misstaga sig: de öfrige sjömännen buro intet utmärkelsetecken och hade tillochmed aflagt sina bolstervartröjor, för att vara mer obehindrade vid äntringen. Surcouf räckte dem handen och frågade dem om namnet på deras hemland. Vid namnet Timor, förde Surcouf handen till sin panna och tycktes begrunda något. Derefter nickade han vänligt åt de unga vildinnorna, och medan besättningen aftvättade blodfläckarne efter striden, kallade han Paul till sig och sade: — Jag har ett vigtigt ärende att anförtro dig, men det kräfver största skyndsamhet. Paul riktade en frågande blick på Surcouf och satte sig ned på en vink af denne. — Tiden afslöjar alla hemligheter, sade Surcouf; — jag kan i dag yppa mycket, som jag i går måste förtiga. Bantam har gjort luftresan med Malacca. Helvetet har återfått sin prydnad. — Kapten, sade Panl, — alltifrån det jag satte foten på Malaccas däck, sökte jag ingen annan än Bantam, men alla deder banditerna äro så lika hvarandra, som markattorna i jernskogen. De voro blandade om hvarandra som en kortlek . . tag rätt på Spader-knekt den som kan! Emellertid slog jag ihjäl så många, jag kunde, i hopp, att skurken skulle vara med i sällskapet. — Han har cj undkommit, sade Surcouf, — om Bantam ej varit ombord, skulle Malacca ej sprungit i luften. Demonen hade mod i barmen; jag igenkände hans hand, när röken trängde upp genom skeppsluckorna.