Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1856, sida 2

sak, ätminstone hvad vakanserna angär, ehuru tydligt är, att få omständigheter bidraga mera till afskräckande från militära ståndet än den försenade befordring, som måste uppstå derigenom att en hop öfveråriga officerare qvarstå, mången utan att längre göra militärtjenst. Sannolikt har dock äfven här det allmänna bästa nödgats stå tillbaka på personliga konsiderationer, och så har ställningen blifvit hvad den är. Mot allt detta hafva dock vederbörande icke haft något att anmärka; sjelfva saken synes hafva varit dem likgiltig eller åtminstone föga klandervärd, men då Sv. Tidn. helt naket lägger den inför den stora allmänhetens ögon, utan att bifoga några reflexioner, då tager man hett vid sig och börjar förebrå tidningen bristande patriotism, dolda afsigter m. m. Det är ingenting annat än den gamla lexan, den gamla förebråelsen mot alla upptäckter af en slö administrations fel och misstag, förebråelser i hvilka Svenska Tidningen sjelf flitigt deltagit och hvilka nu återfalla på henne sjelf. Svenska Tidn. har kallat detta uppdagande, då det gällde den svenska pressen — af den utländska har hon funnit det berömligt — med det vackra uttrycket: att äta sig sjelf, o. d. Men ännu en gång upprepa vi till de kortsynte, som föra ett sådant tal: hvilken läkare är aktningsvärdast: den som öppet upplyser den sjuke om hans lidande och ger honom uppmaningar och råd att taga sig tillvara och söka hjelp mot det onda, eller den som, för att behaga sin patient, insöfver honom i okunnighet om sin sjukdom och uppmuntrar honom att vara glad och göra sig goda dagar? Och ännu en gång upprepa vi ock ett kändt faktum. Det finns en institution i Stockholm, som kallas det stora Barnhuset. gedan länge hade allmänheten hyst en instinktlik misstanke om, att det aldrig stod väl till med denna inrättning. En och annan röst hade äfven höjt sig varnande i detta afscende, men tillvann sig ingen uppmärksamhet, ty direktionen hade i sin makt att kunna väl fördölja alla rätt påtagliga misstag. Inrättningen fick sålunda fortgå, utan att dess verksamhet stördes af någon sådan der opposition, som uppletade det frätande förderfvet i förvaltningen. Direktionen satt lugn för alla anmärkningar och vidtog det ena galna beslutet efter det andra. Då brast på en gång det vackra skalet och yppade en kärna af förruttnelse. Inrättningens upplösning stod förhanden, då den räddades genom Rikets Ständers mellankomst. Vi hafva funnit detta exempel mycket talande i afscende å flera grenar af vår förvaltning. Lyckligt derföre om sjukdomselementet, om felen i tid uppdagas. Man borde — om man verkligen önskade sakens bästa — ej klandra eller åtminstone icke fiendtligt bemöta sådana upptäckter, äfven om de äro förenade med misstag, utan fastmer skynda att göra sig anmärkningarne till godo.