Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1856, sida 2

jag ... en förträfflig natt ... Fyra timmars sömn är mig tillräcklig ... Vi sofva ieke mycket i La Ciotat. — Nu får du se min sjösvala, fortfor Sureouf, gnuggande händerna, — en liten näpen brigg, min vän, som gör sina fjorton knop, och trotsar tropikfågeln i snabbhet. Davidson iär min redare... men tyst dermed! Det måste hållas hemligt, förstår du, i anseende till vissa omständigheter, som röra Holland, England, Sultanen, Mysore, Stora Mogol ... hvad vet jag? . . . Han är rädd för hela verlden. Vi tiga således dermed, min vän Paul! — Ått anförtro mig en hemlighet, är att kasta den i en bottenlös brunn, sade Paul Tanneron. — Och jag, inföll Surcouf, — jag är Bretagnare. När har någonsin en Bretagnare förrådt en hemlighet! De båda männen skyndade nu till Kalimas hamn. — Surcouf, inföll Paul i lätt ton, — jag täanker på de tre stackars fruntimmerna, som skola ha ledsamt, som trastar i bur: mademoiselle Augusta, mademoiselle Maria ... och den andra. — Bah! svarade Sureouf, — de ha många sätt att fördrifva tiden: de skola prata . . . jag har lofvat dem tre kinesiska presenter, alldeles som i ÅZemire och Azore ... och sjunga Gretrys trio i la Belle et la Böte? ... Bantam är en skurk till sjöröfvare, eller hvad säger du? — En djefvul, ett helfvetets afskum, utbrast Paul; — om man kallar honom skurk, smickrar man honom. — lekedestomindre står jag i en viss tacksamhetsskuld till honom; jag skall visserligen ätertaga WMa1acca, men vill icke döda honom. — Återtag ni Malacca? .. För det öfriga ansvarar jag.