Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1856, sida 1

som förkunna aftonens slut, samt början till den dy stra tystnad, hvarmed natten omgifver sig, för at invagga menniskor och djur i sömnen. Efter en stunds förlopp smög Paul på tåspetsarne ur skjulet och närmade sig terrassen, der han fanr I Aston och dennes vänner, de båda Sumatrahundarne på sina poster; de trenne viktarne viftade med svansen och helsade vänligt, som vanligt, på den unge nybyggaren, men följde honom icke . . de visste, att pligten går framför allt. Paul såg upp mot sandelbalustraden, som utsköt från Aurores fönster, samt lyssnade. Han hörde de tre damerna lifligt samtala med hvarandra, men fruktande, att fönstret skulle öppnas, smög han ett ögonblick derefter med lätta steg öfver den mjuka gräsmattan och tog, vare sig tillfälligtvis eller med vilja, vägen ned till det fridlysta ställe, som fått namnet Dianas bad. Hans hjerta slog af en mystisk känsla, och han vågade knappt fästa blicken på den lilla viken, der det genomskinliga och lugna vattnet hvilade öfver en silfverhvit sandbotten. Tvenne fornåldriga och nötta granittrappor förde från land ned till hafsstranden och bespolades aldrig af vågorna, emedan hafvet utkämpar sina stormar längre ut på sin omätliga rymd och synes likasom vörda den heliga fristaden. Allt hvad Indiens himmel kan erbjuda af glans och stjernprakt gjorde denna natt förtrollande skön; stranden var bekransad af jettehöga träd, hvilkas toppar förlorade sig i ett skiftande färgspel mellan ljus och skugga, milda vindar fläktade från viken, svalkade Pauls panna och likasom badade hans själ i ett stärkande elixir. Paul kände sig under inflytande af den hos sinnesförvirrade vanliga instinkten att söka helsan i vattnets kylande böljor. Han lät med outsäglig njutning vikens tysta vågor smeka sin