Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1856, sida 1

ingen annan beskyddare på Indiska oceanen, än Surcoufs flagga? Då känner ni icke min raske Paul! Han har med största ifver emottagit den post jag erbjundit honom såsom second å min nye brigg .. och i morgon före soluppgängen hissa vi segel. Den bestämda ton, i hvilken Surcouf talade, lemnade Paul intet tvifvel öfrigt. Han hade således, utan att veta det och under den tankspriddhet Auroras närvaro förorsakat honom, antagit en plats ombord å Breton. Det var för honom ett åskslag, men pligtkänslan segrade. Han kände manlig stolthet öfver det ärofulla förtroende, Surcouf visade honom, och tryckte en lätt kyss på den friska och runda kinden, Aurora räckte honom på hjeltens befallning. — Mina damer, sade den ädle Bretagnaren, — J skolen snart få underrättelser från oss: afvakten dem med tålamod och bedjen Gud för Frankrike och dess sjömän! Paul lät machinmässigt bortföra sig af Surcouf. Ynglingen uppbjöd hela sin styrka, för att ej i detta sista afgörande ögonblick förråda sitt hjertas hemligheter. Ett höskjul, öppet för hafvets vindar, var af Surcouf utsedt till nattqvarter för honom och Paul. De bäda unga männen nedkastade sig i det doftande höet, som förekom dem lika behagligt som det mjukaste ejderdun. — Här skola vi sofva godt, utan att störa nägon annans hvila, sade Surcouf, i det han aftog sin rock. Han gjorde korstecknet och somnade lika lätt som i sitt landthus i St. Malo. Några timmar derefter skulle han företaga en af dessa sina äfventyrliga och underbara expeditioner, som äro utan exempel i historien. Paul somnade icke, Han lyssnade till ala de ljud,