odrägligt lif. Simming satte sig bredvid henne; Aston tycktes vilja sofva; och Paul antog en sådan ställning, att han kunde se Aurore och på samma gång anhålla den tappre Surcouf, när denne passerade förbi. Långa timmar af väntan förflöto; solen tycktes vilja stanna vid horizonten. Slutligen föllo nattens skuggor öfver nejden, och Paul måste vända hela sin uppmärksamhet åt Kalimavägen. Aston reste sig hastigt och ville skälla, då han tystades af Aurore; skuggan af en vandrare aftecknade sig i den stjernljusa natten. — Kom, Aurore, sade Paul; — det är ni, som först bör möta Surcouf. Aurore hotade Aston med fingret och sade: — Håll dig stilla, Aston! den, som kommer, är en vän, — hvarefter hon steg upp och ställde sig på gångstigen, såsom Paul anvisade henne. Mannen, som närmade sig, var ej en sådan, som viker tillbaka för en nattlig uppenbarelse. — Lofvad vare Gud! Det är han, sade Aurore. — Ni här, madame! klingade en manlig röst. Och hjelten Surcouf och grefvinnan de Despremonts räckte hvarandra händerna under uttryck af den innerligaste glädje. Sedan äfven Paul skördat gin andel af Surcoufs vänskapsbetygelser, gick han något afsides, ty han anade, att Surcouf hade något att i förtroende meddela Aurore. Surcouf och Aurore hade också i sjelfva verket ganska mycket att tala om, och deras frågor korsade sig lifligt, utan att invänta svar. Slutet af vår berättelse skall uppdaga, hvad som blef resultatet af af detta hastiga samtal. För närvarande är det tillräckligt att upplysa, det Aurore, på Surcoufs uppmaning samtyckte att återvända till Davidsons.