Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1856, sida 1

Pe fridlöse på Java. (Forts. fr. föreg. N:r.) — Åh... emedan .. ja, Aurore, jag måste bekänna det och be er om tillgift.. jag hyste i går en förolämpande misstanka .. — Nog, nog, vi förlora var tid med onyttigt prat : vi öfverlemna detta åt lyckliga och obekymrade menniskor .. Vi måste lemna detta hus genast; eller tror ni, att vi kunna träffa Surcouf? — Ja, jag vet, hvar han plär visa sig. — Vi gå då genast. — Jag står till er tjenst... jag skall skynda att kalla Simming och Aston. : — Ja . . min ingifvelse bedrager mig icke. Försynen har utsett Surcouf till vår hjelpare och beskyddare, och då han kan lefva här, böra äfven vi kunna det. Några minuter sednare, då med anledning af det starka solljuset dörrar och fönster blifvit stängde mot dess brännande strålar, lemnade Paul, Aurore och Simming obemärkt stället och begäfvo sig på väg till Kalimas lilla hamn . Paul stannade, öfverlade en stund och sade, pekande på en sval och skuggrik lund vid ena sidan af stigen: — Här skola vi invänta Surcouf. Flyktingarne begåfvo sig dit. Aurore satte sig ned i gräset: hennes anletsdrag bevittnade den undergifvenhet, hvarmed hon par ett för en ung qvinna så