Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1856, sida 1

Surcouf kallade derefter Paul till sig och sade: — I afton har jag intet skäl att undandölja mig för den hederliga holländska familjen, Allt är färdigt för min afresa. Davidson har försett mig med fartyg, penningar och allt, hvad jag behöflver. Min lilla brigg är i ordning. Jag hoppas snart återtaga Malacca. Emellertid har jag måst gå till väga mycket tyst och försigtigt. Detta är sista natten jag tillbringar i Kalima; i morgon vid soluppgången styr jag kurs på Karimalasundet. Nu vill jag ställa förhällandet mellan er och den puritanska familjen till rätta. Vi träffas sedan. Surcout, den bretagniske sjöhjelten, var vid denna tidpunkt i blomman af sin ålder; hans ansigte, brunstekt af equatorns sol, bar den dubbla prägeln af djerfhet och mildhet, och hans harmoniskt bildade gestalt röjde den okufliga kraft, utan hvilken ingen kan vara hjelte på hafvet. Att han var en öfverlägsen ande, född att beherrska andra, upppenbarade sig i åtbörder, hållning och blick. Indiska oceanen kände intet namn så lysande och ryktbart som Surcoufs; det strålar ännu lika klart i minnena at nästan underbara bedrifter, hvilka Indiens vildar och sjelfve sjöröfrarne i Malajska arkipelagen ännu i dag med förtjusning omtala .. de äro älsklingsämnet för de berättelser, med hvilka de lifva sin aftonhvila. Det behöfdes icke många ord, för att rätta missförståndet mellan Davidson och hans gäster. Surcouts ord vördades såsom orakelspräk. De båda holländska damerna lyssnade med nöje till de rättfärdigande skäl, brodren framställde, och önskade inget högre än se det goda förståndet återstäldt mellan sig och den ädla fransyskan, som de ännu alltid värderade och mot hvilken de blott på brodrens befallning visat köld. Värdfolket utplånade minnet af den obehagliga misstankan genom de varmaste vän