Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1856, sida 2

sin skugga, att solen är skönare, när hon skiner på er. Jag skall icke mer säga, att jag älskar er, men denna sköna indiska natur skall säga er det: dess röst kan ni ej nedtysta. Tårar glänste i Kreolskans ögon. Det var ej det närvarande hon fruktade, utan framtiden. — Paul, sade hon med bönfallande röst, — min vänskap är icke anspråksfull... Eftersom herr Davidson stänger för oss sin dörr, så börja vi åter vår pilgrimsfärd och gå, hvarthän Gud leder oss. — Vill ni verkligen följa mig? frågade Paul, som alltid tänkte på Surcouf. ÖO Javisst... sävidt jag vet, har jag ingen annan följeslagare. — Ingen annan? utbrast yngligen och häftade på Aurore en besynnerlig blick. — Jag förstår er icke, min gode Paul. Bah! ropade han, — jag är född i ett land, der hjertat är upprigtigt och tungan fri .., Jag är icke ensam i Kalima ... Här är ännu en Fransman .. er och min vän. — Hans namn... säg straxt... hans namn? — Surcouf. urore gjorde en häftig rörelse, och hennes ansigte uttryckte på en gång, glädje. tvifvel, misstroende och förvåning. Paul märkte endast glädjen. — Jag förstår er icke, Aurore, sade han med en viss ironisk anstrykning i sin röst. — Paul, utbrast grefvinnan Despremonts, — jag svär vid denna sol, som är Guds öga, att jag begråtit Sureouf såsom död. Jag trodde, att han ej längre tillhörde de lefvandes antal. Ni måste sett miste; edra ögon ha bedragit er... : — Nej, sade Paul, på hvilken den naturliga ton, i hvilken grefvinnan rättfärdigat sig, gjort ett lugnan