Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1856, sida 2

tror, att vi nu skola uppgöra våra affärer med hvarandra, misstar ni er. Man spionerar på oss från kiosken... Det är äfven ert fel, min käre Paul; ni hör icke klockan, jag tror er uppslukad af en tiger, söker efter er, begräter er, finner er och omfamnar er, i min obetänksamma glädje ... Hvad ondt var det deruti? Ar ni icke min vän, min räddare, min bror och följeslagare i ödemarken? Har ej vår rena vänskap beseglats af himmelens stjernor under den förfärligaste af nätter? Jag omfamnade er som en toka, men det finnes ögonblick, då hjertat ej tål någon boja. Nåväl, systrarne Davidson hålla sig nu på ett visst afstånd från mig. Denna morgon hade de hufvudvärk, som tvenne Pariserkoketter, och vägrade att åtfölja mig till Dianas bad. Ni ser att jag råkat i missgunst för er skull. Man jagar oss begge på porten såsom brottslingar, men Gud vet, om vi förtjena en dylik behandling. — Hvad skola vi nu göra? frågade Aurore med liflig ängslan. — Dender familjen förolämpar och skymfar oss, svarade Paul, som kände behof af att retas till vrede; — nåväl vi måste hämnas. Holland är i krig med Frankrike: Davidson är min fiende. Jag skickar Simming till de fridlöse ... vi skola hafva dem här ännu i afton, jag sätter mig i spetsen för dem och bemäktigar mig plantaget med krigets rätt. — Paul, sade Aurore, — talar ni allvarsamt? — Mitt förslag är ju ganska förståndigt, tycker jag. — Men Davidson och hans familj hafva ju bemött oss med den största gästfrihet och visat oss den innerligaste vänskap. Deras personer äro oss heliga. — IIvarför skymsa de oss då?