Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1856, sida 1

panna, ty mannens hela väsende bar stämpeln af dessa egenskaper. Paul sänkte hufvudet, förde pekfingret till munnen och gjorde en rörelse, som betydde, att han mäste sett denne man förr. — Om en timma härefter, skall han äter gå härförbi; tänkte Paul; — jag skall då taga honom i närmare ögonsigte. Så inträffade äfven. Oaktadt mörkret kunde Pauls skarpa blick ej bedraga sig: denne man var den store Surcouf, Frankrikes hjelte på indiska oceanen. Vid hvarje annat tillfälle skulle Paul hoppat af glädje, om han träffat Surcouf; men nu blefvo alla omöjligheter, som en svartsjuk fantasi kan. uppfinna, ovederläggliga sanningar. — Ha, mumlade han med dystert flammande blickar, — hennes hemlighet är nu känd... hon har ljugit skamlöst... Hon är Surcoufs älskarinna, iag visste det väl, och för att träffa honom, ville hon bit till Kalima. Och det var jag, som förde henne hit! Jag, som förskaffade henne detta möte! Han trefvade i sin hvita tröja, framtog ur densamma en dolk, mätte stigen med långa steg och skrattade som en vansinnig. Klockan ringde till afronmåltiden: han hörde det icke. — En död så lätt! mumlade han, — en död, som varar ett ögonblick! ett dolkstygn!... ett intet! ... Nej, det straffet vore för henne ett intet. Jag ville se henne dö under tortyren, knipen med glödgade tänger! ... Min Gud! hjelp mig! jag är galen. Medan Paul halft medvetslöst fortsatte sin monolog, fortfor klockan att ringa. Familjen Davidson och Aurore sväfvade i största oro, och slafvar hade blifvit utsände ät alla håll, för att söka efter den