Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1856, sida 1

— — — T4ä —— — Tager du mig för en känguru? ropade den malajiske röfvarhöfdingen; — Tror du, att jag vill sticka min fot i en snara, som en panterhona? Jag begick visserligen en dumhet dender natten, då jag lät skyttar bakom träd skjuta på träd som dolde skyttar — men sådant skall icke hända mig hädanefter. Ursarenheten är en svart dygd: de hvita sakna den, men vi ha den, vi. Jag har min plan ... En röst skrek: lanä! och Bantam såg på solen. Ratten inbryter, sade han; — vi komma i rättan tid. Och han ställde sig sjelf vid rodret. ö Gynnad af natten, smög Malacca? in i en liten vik. Seglen bergades, och den djupaste tystnad iakttogs ombord. Dina vänner, sade Bantam med låg, men ganska tydlig röst, i det han vände Big till besättningen; — mina goda vänner! den stora natten är kommen. Anföraren håller sitt ord. Ären J färdige? Alla händer fattade crickerna och svängde dem i luften. Icke ett ord yttrades till svar, men åtbörder var vältaligare, än rösten kunnat vara. — Sen J den lilla kullen, som skjuter ut i hafvet och sänker sig till en udde, fortfor sjöröfvaren från Timor; — denna lätt öfverstigna kulle skiljer oss från Baniermassings dal — guldstoftets dal. . ks bifallande mummel genomlopp besättningens eder. — Ser ni denhär lilla viken, i hvilken Jag lagt Malaccar? Nåväl, den har intet namn, icke ens bland infödingarne, och veten J hvarför? jo, intet enda fartyg. icke ens en julle, har någonsin gått in i densamma. En sak, hvars tillvaro man icke känner; ger: man ej heller något namn. Konungen af Borno, som vaktar sitt guld, såsom Dumar-Leinas prest vaktar