Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 1

Aurore, som under franska krigen i Mysore blifvit tillräckligt van vid forcerade marscher, vandrade med lätto steg framåt på Javas Appiska väg. Naturens skönhet göt lugn i hennes barm och kom henne att förgäta sorger och farhågor. Hennes följeslagare betraktade henne med aldrig tröttnande beundran; i den herrliga ramen af Indiens natur liknade hon i hans ögon en drottning, som beröfvats sin krona och rikedomar och skiljts från sitt hof, men går att med skönhetens vapen återvinna hvad hon förlorat. Den ädle Aston gjorde sjenst såsom spejare; han snokade i alla misstänkta snår, lyssnade till alla för hans öra främmande ljud, spanade i de mörka skogsdungarne. vädrade mot vinden, och sedan han med djurets samvetsgrannhet verkställt sin undersökning, återvände han till de håda vandrarne och gaf dem med blickar och åtbörder att förstå, att vägen var säker, hvarefter han med ny ifver skyndade till sitt pligt. Stundom hände det, att någon putslustig apa hoppade ned från toppen af ett träd till dess nedersta grenar, för att skratta och göra sina grimascher för Aston, men denne bevärdigade ej gycklaren med den ringaste uppmärksamhet; han fortsatte sin väg, såsom en allvarsam man, då han hör ett dåligt infall af ett misslyckadt qvickhufvud. Solen hade emellertid nått sin middagshöjd, det vill säga, den utgöt från 2 nith en flod af ljus och värme, som genomträngde skogens löfhvalf och brände marken under vandrarens fötter. Aurore kunde ej längre uthärda en påskyndad marschs ansträngningar. Paul upptäckte vid ena sidan af vägen ett gästhus, der naturen sjelf var värd och dörren öppen för alla: med andra ord ännu en ruin, ett slags rolunda, som sannolikt varit ett afgudahus i Javas hemlighetsfulla forntid. Fruktträd öfverflödade i denna Guds egen trädgård, och en sorlande bäck,