Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 1

— —— Präå ågan beror nu derpä. huruvida det ryska väldet ännu känner sig så utmattadt, att dess regering vägar taga ett sådant steg, äfven om en verklig benägenhet till fred skulle göra sig gällande hos denna regering. Hvar man finner, att detta är en sak, som ännu ingen kan afgöra. Det synes ock deraf huru sväfvande hela ställningen är, och huru litet man i sjelfva verket Jan bygga på Rysslands antagande af de uppställda punkterna, äfven om medgifvandet af de fyra första vore fullt ärligt och sålunda kunde anses utmärka en verklig benägenhet till de uppoffringar dessa punkter innebära. I vissa afseenden lättare, men i andra svårare är det att afgöra, huruvida Europa skulle vinna på, att fred slötes på grundvalen af de första fyra punkterna — om den femte kan man här ej tala, då inga villkor deri finnas bestämda. Vid försöket att något belysa denna sida af saken, böra vi ännu en gång erinra om de oftaberörda fyra punkterna. Den första lyder sålunda: Donaufurstendömena. Ryska protektoratets fullständiga upphörande. Furstendömena erhålla en organisation, som svarar mot deras önskningar, deras behof och deras intressen; och denna nya organisation, angående hvilket folket sjelft skall rådfrågas, bör erkännas af de kontraherande parterna och sanktioneras af sultanen, såsom utgående från hans suveräna initiativ. Ingen stat kan, under hvad förevändning som helst och under form af något slags protektorat, inblanda sig i frågor, som röra furstendömenas inre förvaltning; de skola antaga ett definitivt beståndande system, som deras geografiska läge fordrar, och intet hinder får uppställas deremot att de för sin egen säkerhet, efter bästa förstånd, befästa sitt område mot hvarje angrepp utifrån. I utbyte mol de befästade platser och det område, som de allicrade armåerna nu hälla besatta, samtycker Ryssland till en rektifikation af sin gräns mot Europeiska Turkiet. Denna skall hädanefter börja vid Chotym, gå utefter den mot sydost löpande bergskedjan och sluta vid sjön Salyzk. Gränslinien skall definitivt fastställas i hufvudtraktaten och det aiträdda området återlemna till Donaufurstendömena under sultanens länshöghet. Om denna fredspunkt med konseqvens fullföljes, så är den af ganska stor betydelse. Då furstendömenas organisation skall plifva föremål för folkets egna rådplägningar, så måste deraf följa, att någorlunda folkliga representativa författningar måste uppgöras för samma stater, hvarigenom de kunde komma atti någon mån styra sig sjelfva och således blifva mera oberoende af de usla furstar, som Porten eller Ryssland behaga skicka dem på halsen. Det behöfves blott en god styrelse, för att af dessa bördiga länder, med omkring 4 millioner invånare, bilda rika och mäktiga stater, hvilka skola kunna utgöra en ganska kraftig motvigt mot Rysslands framtida planer, att våga ännu ett försök att tillgripa den sjuke mannens qvarlåtenskap. Men ett villkor för att de må erhålla en sådan styrelse, är upphäfvandet af Rysslands protektorat och äfven befrielsen så vidt möjligt från inflytelsen af seraljintrigerna och penningesnikenheten i Konstantinopel. De må vara Porten nog, att Furstendömena betala sin årliga, en gång för alla bestamda tribut. Genom att bereda Furstendömena tillfälle att utveckla sig och vinna krafter, betrygga de allierade också bäst den andra fredspunkten, så lydande: Donau. Donaus och dess mynningars frihet skall verksamt betryggas genom europeiska institutioner, i hvilka de kontraherande makterna skola vara lika representerade, utan mehn för de till floden gränsande staters egendomliga ställning, hvilken skall regleras efter de i Wiener-kongressakten fastställda grundsatser för skeppsfarten på floderna. En hvar af de kontraherande makterna skela ega rätt att vid flodens mynning stationera ett eller två lätta fartyg, bestämda att trygga upprätthållandet af reglementena ang. Donaus frihet. Fördelen af Donaumynningarnes frihet gäller i första rummet furstendömena, sedermera Österrike och Tyskland, hvarigenom den mäk