Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1856, sida 1

En svärm brokige papegojor slog ned i palmträdet och afbröt med mycket gny den tystnad, som rådde i nejden. Paul vaknade och varseblef på något afstånd den unga kreolskan. Hans första rörelse var att betrakta himmelen, såsom man under en resa rådfrågar sitt ur, när man är osäker om uppbrottstiden. — Gudi lof, klockan är endast två, sade han. — Vi hafva ännu fyra timmar qvar af dagen, sade Aurore, i det hon ansträngde sig att se glad ut. — Och det är alldeles tillräckligt, inföll Paul. Aurore fattade ynglingens hand och sade: — Lätom oss gå! Hunden började åter sin tjenstgöring sågom spion, men Paul kallade honom till sig och befallde honom att icke aflägsna sig. — Blif icke förskräckt häröfver, Aurore, sade han leende, — jag känner vägen till Kalima. Vi skola snart lemna tegelvägen, för att öfver nordslätten komma till hafsstranden. Efter en fjerdedels timmas vandring visade Paul på ett slags forntida milstolpe och sade: — IIär viker vägen af till Kalima. Och man fortsatte marschen öfver en vidsträckt slätt, som under årtusenden ej gjort bekantskap med plogen. Träd och bickar fattades ej i den vilda nejden; man tyckte sig hvarje ögonblick vilja se en landtgård eller ett kyrktorn höja sig vid synkretsen, men ingenting, som erinrade om menniskan och hennes verksamhet, mötte våra vandrares blickar. Endast den evigt verksamma naturen, som kan undbära menniskans biträde, slösar öfver dessa nejder sina onyttiga rikedomar och oefterhärmliga taflo:. Hon arbe