Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1856, sida 1

ville begagna nattens sista timme, för att vidtaga ännu flera försigtighetsmätt mot banditernas förföljelse. Han förstörde de sex första trappstegen och vräkte de stenar, af hvilka de bestodo, bland de öfriga nedfallna blocken. Genom en lycklig tillfällighet röjde denna förstöring inga spår af att nyss hafva skett. Om banditerna af sin onda instinkt blifvit vägledde till ruinerna och stannat framför den nedrifna trappan, skulle de aldrig hafva misstänkt Pauls krigslist, utan häruti blott sett ett verk af den allt förhärjande tiden. Utmattad af ansträngningar, feber och nattvak, hvilade Aurore på en bädd af torra löf, som hennes följeslagare tillredt, och sömnen tillslöt snart hennes ögon. Stjernorna blickade ned genom det öppna hvalfvet och göt sitt milda sken öfver den slumrande kreolskans anletsdrag. På vördnadsfullt afstånd stod Paul och betraktade henne, utan att knappast våga dragse anden, af fruktan att störa en så ljuf och för der unga qvinnan så nödvändig oeh stärkande hvila. Aston, som lagt sig vid Auroras fötter, öppnade ocl tillslöt ögonen, på en gång sofvande och vakande — ett privilegium för dessa djur, som naturen serskil tyckes danat till väktare. Paul stördes i sin svärmiska betraktelse genom er orolig rörelse af Aston. Hunden steg upp och gicl långsamt och försigtigt till dörren, som förde u till terrassen. Paul följde honom på tåspetsarne lyssnade utåt skogen och lät Aston med ett tecke förstå, att han denna gång skulle hålla sig tyst. Paul förnam intet misstänkt ljud, men då hunde fortfor att visa sig orolig, var utan tvifvel en verk lig fara icke långt borta. I sådana ögonblick som dessa kan hvarje obetyd lig omständighet lända till upplysning. Paul hörde