äret så födde hon mig en son, detsamma gjorde hon I skulle blifva härifrån frälste, så skulle jag henne alno god med skön sandbotten; när vi voro komne en half mil intill landet, fällde vi ankar på trettio famnar; Gud gaf ock lyckan till att vädret sig saktade, såsom ock ifrån landet begynde blåsa. Vi sköto några skott i mening att någon till oss utkomma skulle, men sedan vi i tvenne dagar således hade legat och af ingen menniska förnummit, vågade vi oss att utsätta en vår båt, och tre man som foro i land, hvilka emot aftonen igenkommo, hafvandes med sig några foglar och ett pernvianskt får, hvilka icke skyggare hade varit, än att de dem med bara händerne hade fångat; ingen menniska eller någou liknelse till någon menniskas hemvist eller varelse hade de kunnat träffa eller skönja; vi kunde ock någorlunda gissa till, det intet folk måtte vara för handen, efter de foglar, som om bord bragtes, voro så spake och orädde. Dagen derefter foro vi allesammans i land att oss vederqvicka, emedan vi på sex månader oj till land hade varit; vi togo någon mat och vin, på hvilket vi ingen mangel hade, men allt vårt vatten var bortruttnat och stinkande. När vi oss med mat och godt vatten, som vi funno uti en liten bäck, styrkt och Gud för sin gudomliga och faderliga nåde hade efter vår förmåga tackat och lofsjungit, förfogade vi oss åter till skeppet. Rådgörandes hvad vidare vore göra och såsom till vår erhallning nådigt var salvera skeppet och gods, hvartill en god hamn fordrades, ty blef för godt funnit det vi en sådan skulle uppsöka; till hvilken ända jag sjelf sjerde med bästen åstadfor med tillsägelse att igenkomma innan tredje dagen, om Gud oss ifrån olycka bevarade: andra dagen fingo vi en mägta skön och säker hamn, hvarest en stor elf af 8 å 10 famnars djup utlopp; och som vi foro henne något långt upp och stadigt med 2:ne stycken, vi med oss tagit hade, sköto, menandes att om någon menniska för handen voro, att den skulle till oss komma, hvaraf vi någon kunskap och hjelp få måtte, blefvo vi den föresatte terminen ute; men när vi 4:de dagen igenkommo, blefvo vi med stor glädje och fröjd undfägnade af vårt sällskap, som hade tagit de tankar, att vi varit förlorade. Vi sökte till att bringa skeppet till berörde hamn, dock hade vi största möda att vinda upp ankaret, efter vi så få vore, icke dess mindre arbetade vi till dess vi fingo det upp och emedan vädret ej var synnerligt starkt, låg ock ifrån landet, gingo vi så saktelig fram till dess vi kommo till inloppet, då vi med varpande framhalade, hvilket vi ej haft af nöden, ty ebb och flod kom stigande som vårt arbete lättade, vi lade till midt för inloppet af elfven, utsläppande tvenne ankar, foro så i land, tackandes Gud för sina stora underverk som han med oss gjort hade. Vi förde några segel och stänger i land och gjorde oss hyddor, kringlöpandes att finna tecken till någon menniskas varelse eller hemvist, men allt fäfängt; omsider sedan allt hopp ute var, satte vi oss i sinnet att der fördröja till dess att antingen något skepp skulle der förbi löpa eller blifva drifvet eller ock så länge Gud behagade vårt elände på något sätt att förändra. I förstone voro vi dagligen på landet förlustande oss med fågels fängande och frugts tagande, som citroner, pomeranser, Indiska fikon etc., men om nätterna höllo vi till upp på skeppet. Imellertid hände uppå en dag, sedan vi voro farne i land, att de två bätsmän som blefvo qvar att akta farkosten, hade supit sig fulla af vin, hvaraf en stor myckenhet var på skeppet och derigenom kommit till träta och slagsmål; vi funno dem vid vår ankomst om aftonen, den ena död liggandes och den andre så blesserad, att han dagen derefter afsomnade; då kom oss åter ängslan öfver hufvudet, men hvad kunde det hjelpa. När vi således i några månader hade tiden förnött resolverade vi oss att lägga skeppet upp uti elfven, att hafva det så mycket närmare vid handen att hämta derur hvad vi behöfde; vi fällde i kull en hop med skog och byggde oss en våning vid en skogsholme af åtskillige frugtbärande trän. Imellertid sökte jag att insinuera mig hos skeppspatrons dotter och begärde henne till hustru, hvilket hon alldeles afslog, hvarefter jag angaf mig hos otyrmansenkan som beviljade att blifva min hustru och inom ock året derpå. När nu skeppspatrons dotter såg intet hopp om förlossning vara att förvänta från denna ön, gifte hon sig med mig med de förord, att, der vi någon tid drig öfvergifva, utan vara och blifva hennes ägta man, det jag gaf henne en skriftlig försäkran om. Innan året var förbi, födde hon två barn eller tvillingar, året derefter ett barn och tredje året åter tvillingar, min andra hustru gjorde ock detsamma. En dag hände sig att mina begge soldater foro ut att efter vanligheten fiska, då dem ej bättre gick i hand än att de af oväder blefvo öfverfallne och båten i kull slagen och de begge drunknade; blef jag så allena med tvenne qvinnfolken öfrige af 280 personer, men vi föröktes så att när vi hade varit i tjugo års tid på landet, ägde jag 42 barn, som af mig komne voro. När mina äldste barn voro fullväxte tillstadde jag dem väl att taga hvarannan till ägta, men efterlät intet samsyskonen att gifta sig ihop; medan de växte upp, informerande jag dem i skrifvande och lägande; och som jag märkte att en af mina söner var helt qvick att lära, gjorde jag honom till prest, som skulle hvar dag göra bön och lära de andre att läsa, som ock hvar sjunde dag att hålla större gudstjenst än eljest; jag lät ock utdela Herrans Högvärdiga Nattvard. En del af de andre barnen underviste jag att smida och timra, döttrarne att spinna och väfva, ty på silke och bomull samt bast af trän hafva vi ett stort öfverflöd. Fyratio år efter vår ankomst öfverslog jag summan på manskapet och befannt oss vara till antalet 230 personer, sedan fördelde jag dem i tvenne delar, en del förordnade jag att taga sina hemvist på andra sidan om elfvrn, den andra parten att blifva på denna sidan, dock med de förord att de en gång hvart år skulle komma tillsammans till mig och efter min död till den äldste af familjen. När vi först anlände till detta land, hade vi några höns och dufvor med oss från St. Jago till förfriskning på vägen, som vi ock bragte i land; de hafva sig också förökt, att jag det intet kan beskrifva. Märkvärdigt är detta, att nu, som det är femtio år sedan jag kom hit, ingen af oss är död blefven, förutom fyra personer som olyckligen först omkommo, ja ingen af oss har någon sjukdom varit underkastad. Detta har jag skriftligen velat författa, på det mina efterkommande någon kunskap hafva, huru de äro här komna, såsom ock om någon hit ländan