hvem En svensk nybyggares öden, af honom sjelf beskrifne. Följande berättelse, som i handskrift finnes på Linköpings bibliothek, torde icke sakna allt intresse, äfven om uppgifterna deruti icke kunna anses äga full tillförlitlighat. En slägt-tradition, af ungefär likadant innehåll, bör dock ännu vara gängse; och nekas kan icke, att åtskilligt af berättelsens innehåll öfverensstämmer med förut af historien kände händelser. Vi veta nemligen, att af riksmarsken Lars Siggesson Sparres tre söner: Göran, som skref sig till Rossvik och Roma, rikskansleren Erik Larsson Sparre till Sundby och ståthållaren på Kalmar slott Johan Sparre till Bergqvara, de två sistnämnde föllo såsom offer för hertig Carls, sedermera konung Carl IX:s, vrede och hämnd. Det är äfven kändt, att Erik Larsson Sparre med hustru och barn någon tid vistades i Polen, samt att, efter Johan Sparres död, hans maka och barn njöto rikt understöd af konung Sigismund. Det är således icke osannolikt, att den i berättelsen omnämnde Petter Sparre varit son antingen af Erik eller Johan Sparre. För öfrigt öfverlemnas åt den, som har tillgång till säkrare underrättelser, att närmare efterforska, om någon ö finnes, på hvilken berättelsen inträffar. Vi införa den nu utan vidare anmärkningar: Anno 1590 är jag Petter Sparre född uti konungariket Sverge, liggande uti nordesta delen af verlden, som kallas Europa. Når jag var på mitt 10:de år, blef min fader, som var en förnäm adelsman, med många andra ömkeligen och våldsammeligen afdagatagen, men jag på ett fast underligt sätt undanstungen och förd till Polen, der den då regerande konung Sigismund mig i sitt hof upptog och med allt nödigt uppehälle försörjde. Dock tre år derefter, när erkehertiginnan Maria af Österrike till Polen kom med sin dotter fröken Constantia, som blef Sigismunds drottning, vände hon oj igen förr än hon mig i sin tjenst bekom till kammarjunkare. n Jag följde henne till Österrike och hade goda dagar, till dess jag åstundade bese främmande orter och landskaper, hvartill hon mig icke allenast lof gaf, utan ock en temlig resepung med ungerska dukater uppfylld. Jag reste till romerska kej och sedermera till Spanien, komst förnam, att en arme stindien, angaf jag mig storamiralen Johan de Alvarez, och emedan jag hade åtskilliga rekommendationer, blef jag antagen och för kapitaine öfver något infanteri förordnad, seglade dermed till Pakana i Westinien, hvarifrån jag blef kommenderad till St. Jago, att derifrån till Manilla convoyera en gallion. När vi voro komne i sjön, öfverföll oss en jemmerlig storm och dref oss ut ur vår led och under midlinien, hvarest vi i tre månader i storm, regn och oväder stilla lågo och drefvo, förr än vi fingo det rätta farvädret. Imellertid uppkom en gräslig sjukdom ibland folket, som på sjorton dagars tid så grasSarens hufvudstad, Wien, och som jag vid min anskulle utfärdas till We