Att bo uti evinnerliga tjäll. De gyllne strängaspelen börja brista Hur klangfullt, rikt och skönt var ej det sista, Hvars toner dogo bort, som vågen somnar Vid hafvets strand en fridfull sommarqväll. Den fromme skalden föll för Höders pilar. Välsignad vare han, der nu han hvilar Vid fosterjordens barm, en trogen son! Invid hans urna må vår saknad bedja Och tälja hvarje länk af denna kedja, Som fängslar honom qvar i våra hjertan Och bringar honom offer derifrån. En flik jag lyfter af den segerfana, Som ligger fälld vid slutet af hans bana; Om bragder talar hon, ty Atterbom Sitt verk har börjat såsom reformator Och det fulländat såsom triumfator: ij Med lagerkransen smyckad har han tagit Sin höga plats i minnets helgedom. I seklets början töckenhöljdes Norden, Och våldet högg sin tand i fosterjorden, Som stod vid branten af sin undergång, En återhållen gråt af bitter smärta Och sårad stolthet bräude folkets hjerta, När Frithiots skald för Svea stämde harpan Och sjöng pånyttfödd frihets sköna sång. Men äfven tanken var i fjättrar bunden, Förstenad dikten, ödslig sångarlunden, Och lågan slocknande på konstens härd. Då kom en annan yngling för att lossa De band, som tryckte, och han ville krossa Hvar fördoms välde: gladt han drog till striden Med stålsatt kraft, men blomsterlindadt svärd. Som morgonstjernans sken bebådar dagen, Så hörde man de första harposlagen: En sång förut ej hörd, en djert och ny. Väl trycktes denna genius ned at dimman Fsjeltva brytningen och gryningstimman, Men molnen skingrades och skalden trädde Förädlad, renad fram ur stridens gny. Ett solsken lik han spridde ljus och värma. Hvi skall min lyras matta toner härma Den ljusa bild, som nu förklarad är? Ett saligt lcende på läppen dröjde Och barnets oskuld än hos mannen röjde. Hans blick var svärmisk, tycktes ej beröra Ett enda föremål på jorden här. Men hvilket föremål i all naturen Från menniskan till blommorna och djuren Har icke han sin varma kärlek gett? Han lade ord på näktergalens tunga, Att under sommarnattens tys mad sjunga För daggbestänkta rosen, sina fröjder Och sina qval, dem intet öga sett. Ett lif, han sade genom altet tågar, I hvar gestalt en egen känsla lågar, En gudamakt i menskohjertat bor, Det outgrundliga, det underbara! Dess tusen frågor ville han besvara Och följer spåren af dess krökta stigar, Ehvad det tänker, tviflar eller tror. Med Faust ropar han ej mörkrets andar, Den vigde Siaren med Astolf landar Långt fjerran vid Lycksalighetens Ö. I sångens tempel så han stämde möte Med Romantikens kung, den store Goethe, Och båda vittnade om menskovärdet Och andens gudaeld, som ej kan dö. När denne Florio på Thules stränder Nordmannaharpan tog i sina händer, Den hvita svan till örn förbyttes då. Ty varmt och öppet var hans trogna sinne För hvarje fosterländskt och heligt minne, Från sagans tid till Tredje Gustafs dagar, Dem natten börjat andas frost uppå. Vid skenet af sin aftonrodnads strålar, Hur mången oförgätlig bild han målar Med detta aningsrika hjertas glöd. Men penseln faller, handen sjunker neder, En bön om grafvens ro den trötte beder. Försoning var det ord, som gått igenom Hans lefnads sista verk, hans stilla död. Som hjelteskuggorna ur ättekullen Han talar än till oss ur svarta mullen . Ett språk af sogelsäng och blomsterdoft: Annu skall konsten många segrar fira, Ur hjeltens aska skall vårt stamträd spira Med lummig krona och med gyllne frukter. Så skall det vara. Frid med skaldens stoft! En svensk nybyogares öden.