Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1856, sida 2

— Paul, sade Aurore, — ni vet icke, hvilken innerlig tacksamhet mitt hjerta för er känner .. Men hör .. gevärselden forfar ännu .. Det är de väras dödskamp .. Min Gud, min Gud, de dö för mig! — De göra sin pligt, sade Paul lugnt, — och jag gör min: min pligt är att lefva för er. I detta ögonblick upptäckte hunden, som fortfor att undersöka alla vrår och vinklar, en trång dörr, genom hvilken andra våningen, der de nu befunno sig, stod i förbindelse med en altan, i springorna på hvars stengolf träd och plantor med mångfärgade blommor uppskjutit och beskuggada det uråldriga templets tak. Paul undersökte först, huruvida icke plantrötterna skadat fastheten af denna naturliga hängande trädgård, som fordom varit en herrlig terrass och nu var förvandlad till en dyster park. Ynglingen öfvertygade sig, att ingen anledning fanns till fruktan; det väldiga murverket hade trotsat icke blott plantrötter och krypvexters förstörande inverkan, icke blott otaliga stormar och regnflöden under så många århundraden, utan tillochmed de jordbäfningar, som skakade Java, då dess förfärliga vulkan, Mara-Api, Indiens Etna, hotade med ständiga utbrott och göt sina lavaströmmar ända till nejderna af Samarang. — För att samvetsgrannt vaka öfver er säkerhet, måste jag nu lemna er, sade Paul; — min frånvaro skall ej räcka länge. Jag lemnar er Aston till sällskap ... Och nu har jag något att bedja er om... men jag vet icke, huru ni... Paul stammade, tystnade, började ånyo, men kunde ej sluta meningen. Aurore betraktade Paul med märkbar oro och vågade ej uppmuntra honom att fortsätta. Men nöden hade ingen lag: Paul bemästrade sin förvirring och förklarade sig hastigt. — Gif mig er kinesiska krusflorshalsduk, sade han;