Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1856, sida 2

— den är mig nödvändig ... nödvändig för er egen räddning. Aurora tvekade ett ögonblick; derefter aftog hon den och räckte den med en frågande blick åt Paul. — Ack, sade Paul, — jag skulle vilja förvara den hela mitt lif, men är icke destomindre tvungen att slita den i bitar. Den unge nybyggaren lemnade grefvinnan. Sedan han stigit ned för trappan och befann sig ensam i den nedre delen af tempelruinen, betäckte han halsduken med kyssar . .. men det var ej för detta ändamäl han emottagit den: med en suck sönderref han den i små stycken, dem han gnuggade mellan händerna och sålunda gaf det utseende, de borde hafva, för att ej väcka misstankar. Derefter gick han tillbaka på den väg, han öppnat genom skogen, fästande han här och der en trasa af krusfloret på de taggiga buskar, som vexte å ömse sidor. När han kom till den förul omtalade öppna platsen, vände han sig till venster och röjde genom buskvexterna en ny gång, den han likaledes beströdde med stycken af halsduken, ända tills han uppnått de klippor, som skilja skogen från strandbrädden. Här upphör på en gång den rika vextligheten, och klipporna, som trappvis sänka sig mot hafvet, äro endast sparsamt bevexte med några vilda blommor och välluktande örter. Paul fortsatte sin väg i rak linie ned mot hafvet, trampade tungt på blommor och gräs, för att åstadkomma märkbara spår, aftog slutligen sin af svett genomdränkta buldantröja och kastade den på marken, för att i ännu högre mån leda de spejande banditernas uppmärksamhet åt denna riktning. (Forts.)