Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1856, sida 1

vände den första slupen, som kommenderades af chefen sjelf, stäfven till höger — en rörelse, som den andre i sin ordning följde — och banditerna landstego i en liten undangömd vik, likasom om de anat grefve Raymonds plan. Den väg, de nu måste taga, var ytterst besvärlig och skulle afskräckt vanliga menniskor, men Bantam hade afsky för banade stigar och var aldrig mer obesvärad och otvungen, än när han befann sig på spetsen af en otillgänglig klippa eller på den slippriga branten af ett bråddjup. Hans kamrater följde honom noga i spåren. Bantam och hans fjorton kamrater, som för tillfället ej hade flera kläder på sig än tätt åtsittande byxor af randigt bolstervar, klättrade öfver ett brant berg, hvars motsatta sluttning var bevext med en tät skog, der tigrar alltifrån verldens skapelse haft ett kärt tillhåll. Vid åsynen af dessa menniskor ännu vildare än de sjelfva — flydde tigrarne och pantrarne under doft rytande, som tillkännagaf både fruktan och vrede öfver detta oväntade besök i deras hemvist. Femton hvithyade och ljuslockiga Europer skulle blifvit sönderslitna på stället, om de försökt inkräkta på dessa vilda javanesiska infödingars område; men de femton bronsfärgade, knotige, vige, förfärlige Malajerna med sina vilda ansigten och ormlika hår voro, der de smögo genom de ljusare delarne af skogen, utan tvifvel de mest fruktansvärda väsenden, Indiens natur frambragt. Endast lejonen och elefanterna skulle ej låtit bedraga eller skrämma sig; de skulle i dessa oförskämda inkräktare på vilddjurens område igenkänt menniskor, men Bantam visste väl, hvad han gjorde: han skulle ej vågat intränga bland dessa ädla och förständiga djur .. han kände sin terräng.