Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1856, sida 1

71v 42: 4404 A SS RO viL. 3 83 L Den IS Januari. Den uppsats rörande gränsfrågan i Finnmarken, at hvilken vi i gårdagsbladet meddelade slutet, är förtjent af den största uppmärksamhet, dels på grund af de märkliga upplysningar den lagt i dagen, dels derföre att den kan anses såsom en officiell berättelse af svenska regeringen rörande denna tvistefrågas utveckling och närvarande ståndpunkt. Man erfar häraf, att ezarens regering, utan att känna sig bunden af de existerande fördragen, fordrat ingenting mindre än en upplåtelse af norsk mark vid Varangerfjordens stränder, för anläggande af ett finskt-ryskt fiskläge. Man erfar vidare, att tvisten härom är långt ifrån bilagd, utan af Ryssland endast för tillfället uppskjuten, då denna makts underhandlare, vid tvenne särskilta tillfällen, undandragit sig att inträffa vid det öfverenskomna mötet med den norske underhandlaren i samma ärende, nemligen första gången vid slutet af 1853 och andra gången sommaren 1854. Det ligger i öppen dag, att ryska regeringens förolämpande uraktlåtenhet i detta hänseende haft sin grund endast och allenast deri, att man vid dessa sednare tillfällen, då ett hotande krig med Vestmakterna var förhanden, icke vågade forcera de orättfärdiga anspråken och derföre lät frågan hvila till en lägligare tidpunkt, emedan det naturligtvis var bättre att hålla frågan öppen, än attnödgas göra de eftergifter, som rättvisan kräfde, hvartill man, ifall underhandlingarne kommit till stånd, väl måst beqväma sig, för att icke stöta Sverge och Norge för hufvudet. Men ju fördömligare ett sådant handlingssätt å Rysslands sida varit och ju farligare det är för de förenade rikena att hafva en så ömtålig tvistefråga, som ett orättvist inkräktningsförsök, fortfarande öppen, för att bringas till afgörande först efter det Ryssland afslutat kriget med stormakterna, ju oförklarligare måste det förefalla, att svenska regeringen, under en sådan sakernas ställning, kunde rusa åstad och utfärda sin neutralitetsförklaring. Så vidt en menniska eljest, efter vanligt sundt förstånd och någorlunda rättskänsla, kan dömma, hade kriget mellan Ryssland och Vestmakterna bordt erbjuda Sverges regering ett särdeles välkommet tillfälle, att med kraft afvisa Rysslands på en gång förmätna och lömska anspråk. Men i stället för att göra detta, i stället för att tidigt söka allians med Vestmakterna, i st. för att, såsom det ägnat en aktningsvärd om ock svag nation, hofsamt men kraftigt protestera mot Rysslands fräcka anfall på Turkiet — förklarar sig svenska regeringen , för neutral, lätande genom sina heleller half-officiella organer förstå, att kriget, såsom varande en orientalisk fråga, icke anginge Sverge. Vi tala nu ej härom, för att upprifva gamla sår, ej heller för att triumfera med något slags rätthafveri; men vi anse oss vara skyldige oss sjelfve att härmed visa huru obefoROSSANA SPEED AE —